Så jag är tillbaka igen nu. Efter en skoldag, efter att ha stängt av mobilen, dragit ned rullgardinerna extra långt, flytt vakenheten och sedan återvänt till den igen. Det är så jävla ansträngande.
Idag på bussen tänkte jag: gymnasietiden kommer att sluta exakt som den började. Jag hade en volym på iPoden som jag egentligen tycker borde klara av att förstöra all slags tankeverksamhet, men jag antar att det aldrig finns någon garanti för sådana saker. Det är inte nödvändigtvis något negativt, det där om gymnasiet; när jag tänker på början av ettan får jag spontant upp en bild av sånt där gult, fint solsken - Hamptjärnsstugan och en massa annan jävla skit till trots. Jag vill gärna ha gult, fint solsken nu, istället för det äckliga vinterljuset som bara lyser upp allt mörker. Så att man bara skall se mörkret lite tydligare. Så att man inte skall glömma att det finns där. Som om någon skulle glömma.
Jag hör inte hemma här längre. Ibland funderar jag på att skriva något, men det är så svårt att få det rätt - så svårt att jag tappar viljan att skriva. Och viljan att kommentera. Och jag tänker tillbaka lite på sommaren och på hur mycket äckel jag spydde ut på bloggen. Men då brydde jag mig inte. Inte lika mycket. Och så tänker jag tillbaka lite på hösten och hur jag spydde ut ännu mer äckel, dock i mycket mer koncentrerad form. Jag vet inte om någon av dem är värd att försöka återvända till. Ettan, däremot!
2006, här kommer jag.
