.

Det handlar om cykler. I allmänhet - jovisst - men speciellt i detta fall. Om det inte vore för faktumet att tema-inlägg är Isaks signum skulle jag kanske göra ett. Om cykler. Kanske skulle jag paint:a något fint exempel också. Ni kan säkert föreställa er. Ni kan säkert bläddra lite i blogg(-e-)boken annars. Men nu är alltså ett tema-inlägg otänkbart.

Det finns två högaktuella cykler i min värld. Låt oss döpa dem efter sina motsatspar;
1) Respekt/förakt-cykeln
2) Hopp/besvikelse-cykeln
Fint. Då har vi det överstökat. Just namngivningen har jag länge betraktat som ett stort hinder, men det känns dock inte som att en tung börda har lyfts ifrån mina axlar. Så kul skall vi ej ha det.

Hur som helst. Dessa cykler går till stor del in i varandra. Besvikelser leder till förakt. Mot ting, fenomen, grupper, människor, eller/och vänner. Hopp, å andra sidan, innebär en längtan efter något, och denna längtan tyder på respekt i någon form. Alltså: två separata processer påverkar varandra - både gällande hastighet och intensitet. Personligen tror jag att en hög intensitet resulterar i en lika hög hastighet, men detta varierar troligen från en människa till en annan. Vanligtvis framskrider dessa psykiska förändringar relativt balanserat. Människan håller hoppet på en rimlig nivå, anpassat efter varje enskild situation, och riskerar därför inte att bli väldigt besviken. Enligt samma resonemang försöker hon att hålla nivån för respekthysande på en lagom höjd - helgonförklaringar bör med alla medel undvikas - allt för att fallhöjden ned till förakt inte skall bli ohälsosamt stor.

Detta försök till neutralitet är logiskt, med tanke på energikostnaderna för obalans och svängningar i det mänskliga psyket - för att inte tala om alla risker det medför. Jag kommer inte att tala om alla risker det medför.

Tyvärr tenderar denna balans att vänta med att infinna sig till 40-års-åldern, eller någon annanstans strax innan döden. Detta är något jag tänker mycket på; den rådande bristen på balans. Det är nästan som att man skulle kunna jämföra tillvaron med, låt säga, en berg- och dalbana, kanske?

Jag hoppas så mycket, alltid. Trots att jag har utvecklat stor talang för elimination av förväntningar lyckas jag inte bli av med hoppet, och det är en stor sorg. Samma sak gäller alltså respekt-delen - kanske till och med i större utsträckning. Detta är vad jag gör. Detta är exakt vad jag gör. Jag är ett så jävla bra exempel på mig själv. Allt detta orsakar problem.

Okej: det var bakgrunden; det allmäna; reglerna. Låt oss nu studera det specifika fallet, och det specifika objektet (alltså själva riktningen för respekten/föraktet & hoppet/besvikelsen); det är nära botten. Här krävs det givetvis att man har referenspunkter, att man har utsett ett visst tillstånd som "botten" och ett som "toppen". Men ni behöver inte vara oroliga, jag har nämligen tagit mig friheten att göra just detta. En slutgiltig botten kan dock inte nås i detta fall - det är faktiskt en omöjlighet - men bara på grund av att detta fall är ett undantag. Jag kan nu inte skriva mer här, på denna blogg - jag har redan sagt för mycket. Att säga något över huvud taget är att säga för mycket. Fatta hur mycket för mycket som har sagt nu, alltså.

Godnatt. Och glöm inte: besvikelsen är det sista som lämnar människan.