123.Ingenstans reflekterar jag bättre eller klarare.

Häromkvällen for jag ut och cyklade i snövädret. Man talade väl någonstans i media, om oväder och snöstorm och dylika dysfemismer. Det var det ju inte häromdagen. Inte alls. Möjligen för, ytterligare, ett par dagar sedan - då kan man tala om oväder. Men nu var det alltså bara ett milt, behagligt snöfall.
Hursomhelst så lade jag mig ner i snön, precis som jag alltid gör. Det var djupt. Jag sjönk neråt; inåt. Och jag hade min stora, tjocka, svarta vinterjacka; sockar + tjocksockar i mina varmaste lågskor; en varm mössa; ovanligt bra handskar; långkallingar under jeansen; och till och med, kors i taket - en halsduk virad om strupen.
Det är härligt, verkligen, att lägga sig ned i snön - när man är skyddad inför den. Precis samma trygghetskänsla som också infinner sig vid bilkörning i mörker, sängliggande under regnstorm etc. Generaliserat: Den trygghetskänsla som infinner sig när man själv är varm och skyddad, medan omgivningen är kall och piskad.
Jag gjorde en snöängel. Minns inte hur länge sedan det var jag gjorde en snöängel. Vet inte om jag har brytt mig om principer, ideal, hädelse & hyckleri tidigare i livet. Givetvis reflekterade jag över det - den religiösa aspekten av att börja bevinga min avbild - men det tycktes ändå relativt obetydligt. Egentligen blev det väl, tvärtom - sanningsenligt - en sorts omfamning av ett ideal jag aldrig tillskrivit mig. En kort stunds omfamning av kristendomen - kors i taket.
Snön svepte vidare, över skorna, och byxorna, och jackan. Upp över ansiktet. Sen lugnar det ner sig igen... och så yr det till lite. Det är ju bara jag ute.
Lugnet här. Egentligen hade jag varit ute väldigt länge, och klockan måste ha varit precis kring dygnsskiftet. Och man ville ha hem mig. Jag hade cyklat snabbt, taktfast (till och från), i någon kilometer. Passerat fyra gångare och kört om en annan kämpande cyklist. (Och det är ju så, att när man kör om en cyklist, i hård jävla motvind, så spelar det ingen roll hur mycket man än vill sakta in och lugna ner tempot efter omkörningen. Blotta tanken på att sedan få den man just kört om, till att köra om en - i vad som närmst måste liknas vid någon sorts slutspurt - är ju förstås skräckinjagande. Död åt den som ger sig, Förödmjukelse åt den som saktar in.)
Men där i snön. Där var ändå Lugnet. Där fanns ändå den enda jävla anledningen till varför jag skulle sakna Norrland & Sverige, den dag då jag flyttar långt jävla bort härifrån. Det är snön och tystnaden och lugnet.
Hur hopplöst allting än är. Snön tar bort det för mig.