.

Sammanfattning, efter 150 sidor:

Förklaringen till Hals åtminstone semi-plötsliga autism-liknande tillstånd i det första kapitlet uteblir. Fortfarande. Man kan ju visserligen gissa. Drogrelaterat? Jag vet inte. Jag hoppas att det inte är det. Det känns för osannolikt. Och lite för övermoraliskt. Men det är det enda jag kan tänka mig. Eller nej! Filmen! Just det. Man glömmer filmen. Trots att filmen egentligen är det viktigaste. Boken är filmen. Men än vet jag inte så mycket om den. Troligtvis är det den som kommer binda samman alla olika handlingar i slutet. Eller i början. Jag anser inte att jag tagit mig ut början av boken än. Så det finns ännu tid, med andra ord.

Sen finns det massa andra personer. Tjuvar, knarkare, lönnmördare, och olika kombinationer av dessa tre. Ibland märker man ett väldigt tydligt stilbyte. Ett medvetet ett, givetvis. Som när tjuv-knarkar-och-eventuellt-lönnmördaren berättar. Det är rinkeby-engelska. I flera sidor, ibland. Det är nästan faktiskt mer ansträngande än allt knarksnack. Som ju är på molekylär nivå. Och jag kanske förstår vad det betyder, men det säger mig ingenting. Förutom typ 1-3 gånger. Då blev jag glad.

Vad mer? Man har fått följa Hals bror litegrann. Max två kapitel. Vilket var trevligt, men ifall det nu skulle finnas en poäng med det har jag i alla fall inte sett den än. Nyss läste jag ett kapitel om video-telefonens uppgång och fall. Det var kul, eftersom det var så snyggt skrivet. Jag skrattade några gånger. Eller. Jag kanske inte skrattade, egentligen. Men det fanns potential. Jag skrattar nog aldrig när jag är ensam. Bara därför. Ifall det hade varit folk i närheten hade jag nog skrattat. Men å andra sidan så händer det ännu mer sällan att jag läser i sällskap än att jag skrattar i ensamhet. Nåja.

Ha en trevlig kväll. Jag håller er uppdaterade.