sj.

Idag såg jag nog det största Fluka-glasbehållaren hittills. Jag minns inte hur mycket den innehöll, men det måste ju ha varit minst 2500 ml, eller 2500 g, beroende på vilka mått som användes. Helt sjukt! Fluka är alltså ett kemikalieproducerande företag - det råkar till och med vara en av mina absoluta favorittillverkare. Jag menar: CAS-nummer direkt på behållarna, stilren etikett-layout och blå retrokorkar - vad mer kan man begära? Just det: ingenting. Ingenting alls. Jag är en jordnära person; jag behöver inget glitter och glamour. Fluka räcker gott och väl för mig.

Detta har varit en väldigt bra dag. Jag vet inte om det var avsaknaden av sällskap, huvudvärk eller extrem hetta som förgyllde dagen, men det spelar ingen roll.

Ett väldigt irriterande, dock ej dagsaktuellt, jobb-relaterat fenomen jag har upptäckt är att de två språken svenska och engelska ofta blandas i ChemKeeper-registret. Det är ju en sak om en kemikalie finns registrerad dels på svenska men sedan åter igen på engelska - för då kan man åtmistone hitta kemikalien, trots att även det känns som ett väldigt onödigt system - men detta är ren ondska. Låt mig exemplifiera:

Maja sitter på sin stol vid sitt bord. Hon har just rest sig, gått fram till kemikalieskåpet, plockat fram ett enligt henne lämpligt antal burkar och sedan återvänt till sin arbetsplats. Hon är hoppfull; världen tycks le mot henne; solen skiner, fåglarna kvittrar; inget står mellan Maja och Nirvana. Tror hon, i alla fall.

Hon lyfter upp den första burken från bordet. "Lithium chloride" står det på etiketten, och bristen på CAS-nummer tvingar henne att använda ChemKeepers sökfunktion. Eftersom Maja är erfaren, och förnuftig i allmänhet, vet hon att det är större chans att hon hittar kemikalien i registret på första försöket ifall hon söker på dess svenska namn - trots att ett överraskande stort antal kemikalier faktiskt har både ett svenskt och ett engelskt namn inskrivet på en och samma position. "Litiumklorid" knappar hon alltså in på datamaskinen. "No hits where found on the search for 'Litiumklorid'" Maja blir förvånad, men tappar inte modet. "Lithium chloride" prövar hon istället, men får samma resultat, eller snarare brist på resultat. Hon stelnar till. Vad skall detta betyda? Finns inte kemikalien i ChemKeepers register? Frågorna är många och svåra. Just då hon i princip har insett att hon inte har något annat val än att föra in kemikaliens information i det alternativa systemet - hennes privata Excel-dokument - gör hon ett sista desperat försök: "Lithium klorid". Hon vet att det är en befängd - näst intill förbjuden - tanke; vilken idiot skulle sammanföra engelskans "Lithium" med svenskans "klorid", och sedan dessutom placera ett mellanslag dem emellan? Svaret blir snart uppenbart för henne: ChemKeeper-administratörerna. På skärmen framför sig kan hon alltså tydligt se det registrerade kemikalienamnet, och även om hon till en början endast känner lättnad breder snart ilskan ut sig, som smör på en macka då någon på ett korrekt sätt brukar en smörkniv. All denna oro, alla dessa ansträngningar - till vilken nytta? Ingen alls. Det var bara ännu ett resultat på hur det kan gå i en värld där lobotomi på - alternativt den mer skonsamma metoden: avlivning av - idioter anses vara "oacceptabelt". Vi måste våga lägga ned charaden, vi måste våga vara politiskt inkorrekta i denna fråga. Detta handlar inte bara om mig, eller om dig heller, för den delen; detta handlar om framtiden - om våra barn. Vilken värld vill du egentligen att din avkomma skall växa upp i?

Ja, ni förstår ju.