083.Rädslan För Galenskap

En av de många saker jag aldrig har förstått är den ständigt närvarande, ständigt påpekade och existerande rädslan för galenskap.
Visst har ni också upplevt det? Visst är det inte bara jag?
Det är väl... det är väl inte bara jag...???

Jag tycker man läser det ofta. Ofta i frågerundor - i triviala frågerundor till folk nån intervjuare intervjuat på gatan...
"Vad är din favoritmat?" (Pizza & kebab)
"Om du fick va någon annan för en dag, vem skulle du helst va då?" (Bill Gates)
"Vad är du mest rädd för?" (Att bli galen.)

Det går ju inte att leta upp en massa länkar nu. Nej, det orkar jag inte. Akkurat icke.
Men jag kan garantera er att de finns där. Och att de finns där, helt utan skäl för sin sak.
Bevisning:

Ponera att du var galen.
För vissa av er blir det lite lättare. För andra lite svårare. Kanske.
Ponera att du är galen. Jaha. Vad känner du nu då? Är det sorg? Är det sorgen som tynger dig? Sorgen som kommit lunkandes... och lagt sig ovanpå dig... och vätt ner dig...? Är sorgen fysiskt inkarnerad? Det skulle den förstås kunna vara. Det skulle den kunna vara.
Men inte spelar det någon roll. Äh, vad har du att vara ledsen för - O, du galne? Va?
Your crazy and you don't even taste it.
Föga troligt, är det, att man skulle vara ledsen över sin egen galenskap, om man var galen. Föga troligt. Förstås kan sorg ändå finnas, som galen - Vilket bara bevisar min obestridda tes än mer: I galenskap lever den galne under normala förhållanden.
Den vandrande, inkarnerade sorgen - som lunkandes i sin grå regnkappa, och med sitt korpsvarta paraply kommer dig närmre - den är en norm i tossigland.
Precis som schizofreni inte borde skada den drabbade nämnvärt.
Nej, jag har fel här. Den schizofrene lider förstås. Extremt, torde den lida.
Men ändå: Ändå vore det intressant att någon gång bli schizofren.
Jag kan faktiskt tänka mig det nu.
Nej, jag måste revidera mig själv igen.

Ser ni vad jag hasplar ur mig?! Det är vanvett. Oprocesserade tankar. De leder ju för satan ingen vart! Ingenvart.

Att vara schizofren skulle innebära att man gjorde en sak, glömde den, blev påmind om den, blev rädd, blev rädd. Blev rädd igen.
Hela livet skulle vara invävt i rädsla, och ytterlig rädsla för kommande rädsla.



Men just galenskap.
Ponera att du var galen på det bra sättet.
Inte vore det skrämmande. Visst vore det fascinerande. Att det onormala skulle kunna uppfattas som normalt.
Fast, givetvis, givetvis skulle du inte vara medveten om det. Givetvis skulle ingenting vara fascinerande.
Suck. Det är ju bara kallt ute. Och det är ju bara höst.
Cykla eller bussa, cykla eller bussa.
Matta eller fysika, matta eller fysika...
Tänk; ändå att få vara galen.
Det skulle nog vara häftigt.

023.Umedalens Skulpturpark [1/3]

UMEDALEN SKULPTUR 2008:

Umedalen har sedan ett par år tillbaka (start: 1994), varit en plats för utställning av konstverk. Konstens ställs ut på före detta Umedalens Mentalsjukhusområde - [.........]. Det är Balticgruppen som äger området. Årets utställning (som alltså innehåller både de permanenta verken, samt ett tiotal stycken nya), pågår mellan 7/6-23/8.

Jag kan säga att jag var här, på Umedalen, förra året också. Så en del av konstverken kändes igen, men så fanns det ju också några nya. Att va här är inte precis något som lockar mig, 'men det bryter av från övrigt slit' - ett äventyr är ett äventyr.

UTVAL AV 47 st KONSTVERK:

Nåväl. Vi kan ju börja som kartan vill. Vid nummer ett:

1.Konstnär: Lin Peng, 2004.


Tänker inte reflektera över nån betydelse eller annan skit. Verket heter: "A New Perspective". Och visst... det är det väl. Inte varje dag man ser... blabla.
Men det som verkligen är intressant är ju sannerligen inte idén, utan snarare människobedriften: Att få upp pållen på tornet. Det är omöjligt att se på bilden hur hästen är sammansatt, men man tänker sig ju att de plockat upp den i delar. Och sedan svetsat ihop den väl uppe - även om det också är ett väldigt arbete, förstås.
Så på det sättet är ettan intressant. Rent kraftmässigt.

2.1.Konstnär: Julius Popp, 2006.

Tvåan är dock intressant på ett konstmässigt sätt - faktiskt. Det här är höjdpunkten, så... spänn diafragman... Ett av de nya verken - inställd inomhus, som synes. Och, ja... den var ju rolig. Det är ju sådana här konstverk som faktiskt... skärper sinnet. Från macroslött till microslött. Heter: "bit.fall".
Slängde in: She's Like Heroin To Me¹ som bakgrundsmusik. KILLED, POLICE, AL-QAEDA. Jag känner FRA-vågorna pulsera längs med vattnet.
Textkommentar.

2.2.Konstnär: Shih Chieh Huang, 2007.

Asklyftigt namn: Eye Dea........................... Musik: The Fire Of Love.² Han använde sig av en rörelsekänslig detektor - som används till utomhuslampor o.d. - och mixtrade med den... resultatet: Eye Dea.
Textkommentar.

2.3.Konstnär: Julius Popp, 2006.

Andra delen av Julius Popps utställningsobjekt i U. Skulpturpark. "bit.flow" är en massa blod som cirkulerar kring i trassel. Har video här också! Men ni bryr er inte, så då bryr inte jag mig heller. Precis som livet. Blodcirkulation och trassel.
Hade jag lagt till någon musik hade det blivit: Watermelon Man.³

¹ She's Like Heroin To Me - The Gun Club
² The Fire Of Love - The Gun Club
³ Watermelon Man - The Gun Club

SLUT, DEL 1.

000.>>PÅSKEN 2<<

Det är så jävla tradigt här.
Och jag har så jävla lite att göra.
Och tid över.
Så jag tror fan att jag kan ta och plocka upp det här....... talibanhålet ur träsket, upp i ljuset.
Imed att sista inlägget skrevs för tjugi dar sen.
Imed att en, om än väl maskerat, djupt sorgsen FREDRIK! hasplar ur sig meningslösa, om än tankfullt sporadiska, yttranden på rivaliserande bloggar.
Imed sommarens långa nätter.

Jag ska göra nåt eget... får se vad det blir.
Det ska ha en prägel.
En arketypisk stämpel.