En av de många saker jag aldrig har förstått är den ständigt närvarande, ständigt påpekade och existerande rädslan för galenskap.
Visst har ni också upplevt det? Visst är det inte bara jag?
Det är väl... det är väl inte bara jag...???
Jag tycker man läser det ofta. Ofta i frågerundor - i triviala frågerundor till folk nån intervjuare intervjuat på gatan...
"Vad är din favoritmat?" (Pizza & kebab)
"Om du fick va någon annan för en dag, vem skulle du helst va då?" (Bill Gates)
"Vad är du mest rädd för?" (Att bli galen.)
Det går ju inte att leta upp en massa länkar nu. Nej, det orkar jag inte. Akkurat icke.
Men jag kan garantera er att de finns där. Och att de finns där, helt utan skäl för sin sak.
Bevisning:
Ponera att du var galen.
För vissa av er blir det lite lättare. För andra lite svårare. Kanske.
Ponera att du är galen. Jaha. Vad känner du nu då? Är det sorg? Är det sorgen som tynger dig? Sorgen som kommit lunkandes... och lagt sig ovanpå dig... och vätt ner dig...? Är sorgen fysiskt inkarnerad? Det skulle den förstås kunna vara. Det skulle den kunna vara.
Men inte spelar det någon roll. Äh, vad har du att vara ledsen för - O, du galne? Va?
Your crazy and you don't even taste it.
Föga troligt, är det, att man skulle vara ledsen över sin egen galenskap, om man var galen. Föga troligt. Förstås kan sorg ändå finnas, som galen - Vilket bara bevisar min obestridda tes än mer: I galenskap lever den galne under normala förhållanden.
Den vandrande, inkarnerade sorgen - som lunkandes i sin grå regnkappa, och med sitt korpsvarta paraply kommer dig närmre - den är en norm i tossigland.
Precis som schizofreni inte borde skada den drabbade nämnvärt.
Nej, jag har fel här. Den schizofrene lider förstås. Extremt, torde den lida.
Men ändå: Ändå vore det intressant att någon gång bli schizofren.
Jag kan faktiskt tänka mig det nu.
Nej, jag måste revidera mig själv igen.
Ser ni vad jag hasplar ur mig?! Det är vanvett. Oprocesserade tankar. De leder ju för satan ingen vart! Ingenvart.
Att vara schizofren skulle innebära att man gjorde en sak, glömde den, blev påmind om den, blev rädd, blev rädd. Blev rädd igen.
Hela livet skulle vara invävt i rädsla, och ytterlig rädsla för kommande rädsla.
Men just galenskap.
Ponera att du var galen på det bra sättet.
Inte vore det skrämmande. Visst vore det fascinerande. Att det onormala skulle kunna uppfattas som normalt.
Fast, givetvis, givetvis skulle du inte vara medveten om det. Givetvis skulle ingenting vara fascinerande.
Suck. Det är ju bara kallt ute. Och det är ju bara höst.
Cykla eller bussa, cykla eller bussa.
Matta eller fysika, matta eller fysika...
Tänk; ändå att få vara galen.
Det skulle nog vara häftigt.
