122.DAGENS BILD [9]

Poesi värdig inramning.

091.Kontroversiellt Om Självmord.

Kontroverser är ett väldigt krångel. Det är ett irriterande fenomen, minst sagt. Världen vore, absolut, klart mycket bättre om det inte fanns saker som gav upphov till dem. Visst, motargument i anda med: ”människan behöver stimulans för att orka något, människan behöver diskutera, människan är ett socialt flockdjur” etc. kan hävdas, men jag förbiser dylika. Det hela blir en sorts ±situation: Avskaffandet av kontroverser – positivt, då folk enas – jämte bristen på stimuli – negativt, ifall man anser att människan gläds åt att diskutera.
De uppstår i vilket fall som helst väldigt ofta, kontroverserna. Temat självmord är ett sådant fall där det, om inte alltid, så åtminstone väldigt ofta, blir komplikationer och vitt skiljda åsikter. Det är, för mig, svårt att uppge en tydlig inställning till självmord, självmords legalitet, självmordsmedhjälp etc.

Uppdrag Granskning hade alldeles nyss (10/9, repris 11/9), ett program om just medhjälp till självmord över internet. Som vanligt var UG extremt vinklat, men om vi åsidoser detta, så var reportaget i helhet rätt så intressant. Bland annat fick man höra rösten av Magnus Brahn, författare till Svensk Självmordsguide och upphovsman till sidan Fajaf.com samt dess tillhörande blogg. Han kommenterade kort sitt syfte med Svensk Självmordsguide.
Senare i reportaget var det en intervju med en 33-årig man som på internet gått under alias Makarow, och tydligen varit ”passiv medhjälpare” (via distribution av metoder samt uppmaningar & råd), till flertalet självmord.

Det jag blir allra mest irriterad över i ett sådant här program är bristen på allt intressant. Varje gång är det likadant. Man tar inte riktigt upp de frågor jag eftersöker; man går inte riktigt tillräckligt djupt in i diskussionerna - oftast väljer man att diskutera sakfrågor, lite etik, lite moral.
Tyvärr lyckades varken Brahn eller Makarow imponera, varken retoriskt eller sakligt. Förvisso gavs de väl inte väldigt mycket funderartid – och, åtminstone Makarow, var dessutom under enorm press (iochmed att han konfronterats med realiteten av sitt digitala & anonyma agerande; att en människa faktiskt hade dött, och att dennes föräldrar var djupt sorgsna och oförlåtande mot Makarows handlande).

Juridiska detaljer:
I Sverige är det inte brottsligt att begå självmord, (jag har felaktigt hävdat detta i någon muntlig diskussion med, säg, Peter eller Adrian e.d.). Ej heller är det brottsligt att medhjälpa till ett självmord. Det är inte brottsligt att skapa, tillhandahålla eller sprida information, inte brottsligt att uttrycka åsikter (ex: uppmana till ett självmord).
De senare delarna är givetvis grundstenar i yttrandefriheten. (Ni vet, det där pappret FN fyllde med tecken, som hela världen sedan bestämde sig för att blint följa.)

När jag hör om folk som försöker förebygga självmord känner jag mig kluven. Dels sympatisk, i det att man förstås – i första hand, alltid – bör försöka samtala med den suicidala personen. Det här är grundläggande grejer, ni har hört om det förr... Samtidigt blir jag väldigt anti när jag hör om hur man bör förbjuda sajter som sprider viss information.
Viss information, som ej är lämplig för henne, som han bestämt, att den där inte ska få läsa.

Det finns inga enkla vägar ur problemet. Jag har dock två alternativ:
Det första är att man förbjuder – d.v.s. att man skapar en lag som kriminaliserar – uppmanande till självmord. Jag är absolut inte för uppmanande av självmord. Det är förvisso en mänsklig rättighet – att få uttrycka vad man vill – men samtidigt för det med sig så många konsekvenser. Det man i FN:s stadga inte har tagit hänsyn till är, förstås, de avvikande. Man har utgått ifrån en norm (förutsatt att det nu finns en sådan), där folk (folk betyder här: vuxna [att hjärnan ska ha utvecklats till fullo {ålder för denna mognad varierar marginellt, men säg kring 22-28 år}], samt ej psykiskt störda (ha i åtanke att det finns kopiöst många psykiska störningar, stora som små)), tänker och agerar exakt likadant, världen över – att det är en universell stadga man han lyckats få fram.
Tyvärr är det nog inte så.
Jag har inga siffror att tillgå, men jag uppskattar väl ändå att en definitiv majoritet av jordens befolkning (i alla fall av de människor som lever i de mer civiliserade samhällena, där kulturerna har tillåtits bli miljoner; och tillåtits bli specialiserade – där fixeringen vid ideal [kanske/relativt] har blivit väl utvecklad), lider av någon sorts psykisk störning.
Jag uppskattar dessutom att en stor del av jordens befolkning är i tidiga skeden av sina liv – och om vi nu köper ej-utvecklade-hjärnan-teorin – ej är kapabla att riktigt fatta förnuftiga (förnuftiga i förhållande till samhällets/de vuxnas norm av förnuft), beslut. (Det centra som sägs sköta förnuftet är en av de delar som faktiskt utvecklas allra sist i hjärnan. Vad nu detta kan bero på kan man ju bara spekulera i. Evolutionen visar ju dock tydligt att det inte är ett krav för hjärnan att behöva vara fullt utvecklad för vår ras överlevnad. Kanhända man kan välja att se det som ett sätt att kontrollera populationen på – att en viss procent av den gör oförnuftiga beslut [säkerligen dem med lite halvdan genbank...], vid ring ålder och dör. [Nej, förstås inte. Evolutionen fungerar ju inte heller på det viset. Men ändå kul.])
Jag anser att man ska få tillåtas att sprida all objektiv information. All objektiv information. Detaljerad kartläggning av självmordstillvägagångssätt, om man så önskar – så länge som den är objektiv. Det är det centrala. Läsaren måste få en chans att bilda sig en egen uppfattning.
Det värsta, och det som nu sker, är att läsaren interagerar med folk som direkt har inflytande på denne. Och när det krisar inombords så är man förstås mottagligare för alla förslag – kristillstånd räknar jag som en tillfällig psykisk störning, om någon undrar.
Men för att behålla yttrandefriheten [visst, det är hyckleri & myteri på hög nivå – man kan inte klippa och klistra och sedan påstå att man behållit någonting precis som det var], så anser jag att man ska få publicera all information, så länge den är objektiv.
Det skulle verkligen gagna alla, tror jag.
Straffbelägga partiska & manipulativa krafter – det var förslag ett.

Förslag två är egentligen tveksamt om jag ens borde ta mig tid att nämna. Det är ganska tamt. Och svårt att iscensätta, dessutom. Men min tanke är klar hos mig.
Det finns statistik, fastställd på många, separata håll – alltså: objektiv – som visar att få av de som gjort ett självmordsförsök därefter fortskrider till att faktiskt begå självmord. (10% av de som överlevt självmordsförsök begår självmord.) Detta tyder ju onekligen på att man allt som oftast – i slutändan – inte alls vill förlora livet. (Nej, givetvis inte. Hade jag valet, hade jag levt i all evighet. [obs. med reserverad möjlighet att slutligen begå självmord, samt reserverad möjlighet att därefter – för man behåller ju något sorts medvetande, inte sant? – kunna reinkarnera mig själv, in i livscykeln, återigen.])
Ur detta skulle man kunna ta lärdom. (Dödshjälp blir nu väldigt aktuellt, men jag känner att jag verkligen inte behöver ännu ett sidospår i den här monologen.) Det omöjliga, men också det jag eftersträvar framhäva som andra utväg, är att man, helst alltid, ska kunna ha en bisittare, som assisterar en med självmordet (vattnar ur ordets betydelse en aning, men ändå).
Den självmördande får inte veta om det, men den assisterande skulle här kunna lura denne att tro att han/hon begår självmord – medan den assisterande i verkligheten vakar över självmördaren, kanske till och med aktivt försöker sabotera självmordet. (Vad ska han säga härnäst? Att staten ska börja sprida missinformativa texter om självmordsrecept? Jag håller med; det här stycket har spårat ur. I huvudet verkade det hela logiskt, men nu ser jag att det hela är väldigt, väldigt ologiskt och ej genomförbart. Kanske, iochförsig, för en liten del – för de som ger sig hän, och tror de kan lyckas, på det här viset, att rädda någon.) Min poäng är att den som trott att han/hon begått självmord strax efter ett eventuellt insomnande/några panikartade sista, skälvande sekunder av livet vaknar till och upptäcker att han/hon inte alls kommer att dö. En uppenbar och troligen ofrånkomlig reaktion lär väl bli ilska, men att det sedan kan komma att förvandlas till tacksamhet och självinsikt. Då skulle man komma runt självmorden, samt ”mirakulöst kurera” de självmordsbenägna.
Skitdålig teori. Men om det gick. Om det gick att behålla livet och ändå få insikten.
Men okej, gå efter min första teori. Den bibehåller jag och stöttar.
Nej fan vad dumt det här sista var. Vill behålla texten, så ni hänger med i resonemanget - men jag stöder det inte längre! Det vore ju rent diktatoriskt; Att bestämma över en annans liv. Jag skriver längst ner på sidan om en liknande idé - välj den framför denna.

Det jag saknade – för övrigt – i Uppdrag Granskning och alla dess forna tvillingprogram, var den filosofiska diskussionen om livet, döden & självmordet.
De som blir drabbade av ett självmord är alltid de som blir kvar – aldrig den som tar sitt liv. Jag tycker inte att man på nåt sätt kan framhålla ett solitt argument som bevisar att den som begår självmord lider på något sätt. (Endast religiösa påpekanden slinker förbi; genom religion kan den religiösa självmördaren lida, ja.) Men argument som: ”Jag är så mycket gladare nu, det var bra att jag inte tog mitt liv – hade jag gjort det, hade jag inte fått uppleva allt som jag upplever nu.” Nej, det hade man förstås inte fått göra – men givetvis, givetvis lider man då, som död, inte av denna brist, heller. Det är bara omgivningen, som vanligt, som lider. [precis som galenskapsresonemanget - att vara galen spelar ju ingen roll om man uppfattar det som att man är frisk...]
Givetvis lider inte den avlidne (Har alltid fascinerats av just det ordet, förresten. Avliden. Var kommer det ifrån? Min direkta tolkning är ju att andra stavelsen avser ordet ”lidande”, och att man alltså, när man är död, är av med lidandet. Vilket genererar en mycket cynisk och pessimistisk syn på livet. Misstänker dock, istället, att man har avlidit ifrån det lidande man upplevt just innan döden. Att livet i sig var gott. Att man led lite. Att man blev av med lidandet vid sin död – eventuellt steg till himlen etc. etc. Hursomhelst: fascinerande.), heller av att någon av de som fortfarande är vid liv lider.
Man lider inte heller av att vara egoistisk – inte ens egoistisk i slutskedet av livet, så till den milda grad att man bara tänker på sig själv; utför själviska önskan: att dö. Livet bör egentligen styras endast av egoism. Det gagnar inte människan i allmänhet, men det gagnar individen. Tyvärr, för individen, är man avegoismiserad av samhället – där man tvingas tillhöra olika skikt, och ska dela med sig. Det är två vänstergrenar som kolliderar här, märker ni det? Kommunism & anarki.
Vi vet ju ingenting om livet efter döden. Därför bör jag inte spekulera i det, men om jag inte ska spekulera i det, så ska ingen annan heller göra det. Alla andra spekulerar, jag följer gladeligen med i strömmen. Och inställer mig mitt i kontroversens medelpunkt. Och gläds åt att få diskutera, stimuleras.
01:41 2008-09-12

Efter att ha lyssnat igenom det oavbrutna samtalet mellan Karin Mattisson, (för Uppdrag Granskning), och Magnus Brahn (ansvarig utgivare av Svensk Självmordsguide), så vill jag lägga till ytterligare några kommentarer.
Denna c:a 26 min. långa konversation – som sedan klipptes ned till c:a 30 sek – gav mycket bättre insikt i hur Brahn har tänkt och även en del mer djupgående tankar framhävs eller antyds.
Jag vill koncentrera mig på en sak Karin Mattisson nämnde. De diskuterade om hur självmordstillvägagångssätten är väl detaljerat beskrivna på SSG. Exempelvis finns där råd om hur man kan ta sitt liv via kemikalier (narkotika och dylikt).
Hon nämnde också att statisk ju visar – tror jag nämnde det ovan – att många, majoriteten, av de som begår ett självmordsförsök, inte följer upp detta med ännu ett. Alltså: Att man efter självmordsförsöket ångrar sin ståndpunkt, vill leva.
Låt oss säga att en del av dessa som begår och överlever egentligen, oortodoxt, söker efter hjälp. Många hävdar ju det, att man försöker ta sitt liv eller att man skadar sig för att få uppmärksamhet; för att man egentligen vill ha hjälp.
Just på detta vis kan ju faktiskt SSG hjälpa väldigt många från att inte dö. Om man nu vill få uppmärksamhet via självmordsförsök så får man väl anta att vissa metoder kan uteslutas – t.ex. hängning, död via eldvapen, död via fall och dylika; de oåterkalleliga metoderna. Däremot är metoder som skadar men inte dödar väl lämpade för syftet. Ett i populärkultur ofta demonstrerat exempel är handledsskärning. Även drogöverdosering är väldigt vanligt.
Om man nu rådfrågar SSG, med inställningen: söka uppmärksamhet, inte dö, så kan man förstås välja att hålla sig under de dödliga gränserna.
Man kan alltså läsa om hur man tar livet av sig, genom att dränera blod – sedan skära sig felaktigt, så att blodet töms ut avsevärt långsammare; så att man har en chans att hittas och därefter bli hospitaliserad.
Man kan alltså läsa sig till överdosen, sedan medvetet lägga sig under den – i hopp om att behålla livet.
(Återkoppla ev. till Förslag två, ovan. Om hur man undviker självmord.)

Det är bara en teori, men visst borde det kunna fungera på det viset?
Givetvis varierar det extremt från person till person. Hur fast besluten man är, vilken ingångsställning man har, et cetera.
Nej, man borde ju inte – om man är väldigt ledsen och självmordsbenägen – kunna tänka så pass rationellt att man underdoserar eller skär fel eller allmänt; felar i självmordet, men återigen: det är väldigt svårt att förutsäga vilka människor som tar del av informationen, hur de gör det och hur efterföljderna blir.
20:38 2008-09-15

Uppdrag Granskning: http://svt.se/content/1/c8/01/24/13/81/UG_080910.asx
Fajaf blogg: http://www.fajaf.com/blog/
SSG: http://www.sjalvmord.com/

083.Rädslan För Galenskap

En av de många saker jag aldrig har förstått är den ständigt närvarande, ständigt påpekade och existerande rädslan för galenskap.
Visst har ni också upplevt det? Visst är det inte bara jag?
Det är väl... det är väl inte bara jag...???

Jag tycker man läser det ofta. Ofta i frågerundor - i triviala frågerundor till folk nån intervjuare intervjuat på gatan...
"Vad är din favoritmat?" (Pizza & kebab)
"Om du fick va någon annan för en dag, vem skulle du helst va då?" (Bill Gates)
"Vad är du mest rädd för?" (Att bli galen.)

Det går ju inte att leta upp en massa länkar nu. Nej, det orkar jag inte. Akkurat icke.
Men jag kan garantera er att de finns där. Och att de finns där, helt utan skäl för sin sak.
Bevisning:

Ponera att du var galen.
För vissa av er blir det lite lättare. För andra lite svårare. Kanske.
Ponera att du är galen. Jaha. Vad känner du nu då? Är det sorg? Är det sorgen som tynger dig? Sorgen som kommit lunkandes... och lagt sig ovanpå dig... och vätt ner dig...? Är sorgen fysiskt inkarnerad? Det skulle den förstås kunna vara. Det skulle den kunna vara.
Men inte spelar det någon roll. Äh, vad har du att vara ledsen för - O, du galne? Va?
Your crazy and you don't even taste it.
Föga troligt, är det, att man skulle vara ledsen över sin egen galenskap, om man var galen. Föga troligt. Förstås kan sorg ändå finnas, som galen - Vilket bara bevisar min obestridda tes än mer: I galenskap lever den galne under normala förhållanden.
Den vandrande, inkarnerade sorgen - som lunkandes i sin grå regnkappa, och med sitt korpsvarta paraply kommer dig närmre - den är en norm i tossigland.
Precis som schizofreni inte borde skada den drabbade nämnvärt.
Nej, jag har fel här. Den schizofrene lider förstås. Extremt, torde den lida.
Men ändå: Ändå vore det intressant att någon gång bli schizofren.
Jag kan faktiskt tänka mig det nu.
Nej, jag måste revidera mig själv igen.

Ser ni vad jag hasplar ur mig?! Det är vanvett. Oprocesserade tankar. De leder ju för satan ingen vart! Ingenvart.

Att vara schizofren skulle innebära att man gjorde en sak, glömde den, blev påmind om den, blev rädd, blev rädd. Blev rädd igen.
Hela livet skulle vara invävt i rädsla, och ytterlig rädsla för kommande rädsla.



Men just galenskap.
Ponera att du var galen på det bra sättet.
Inte vore det skrämmande. Visst vore det fascinerande. Att det onormala skulle kunna uppfattas som normalt.
Fast, givetvis, givetvis skulle du inte vara medveten om det. Givetvis skulle ingenting vara fascinerande.
Suck. Det är ju bara kallt ute. Och det är ju bara höst.
Cykla eller bussa, cykla eller bussa.
Matta eller fysika, matta eller fysika...
Tänk; ändå att få vara galen.
Det skulle nog vara häftigt.

072.Mörkögda Augustinatt: Jag & Döskallebrallan.

All metall med fritt svängrum klankande ikapp med hur vågorna dunkade mot de sylvassa stenarna invid klippstranden.
Träden böjde sig - en 3-5 stycken gick av.
Ett barn ropade, men ingen ropade tillbaks. Alla förmodade att det var en NV:are, men ingen visste säkert.
Han; skepparn på kajen, han spekulerade i att det alldeles nyss hade varit fullt av rallarosor, trollius, prästkragar & enstaka lupin på sanddynen där hans grannar, alldeles nyss, hade suttit och lekt "kyckling, tupp eller höna?" med sina ungar.
Nu fanns där bara sand. Sand och tång. Tången täckte. Tångens täcke.
Var det en liten fot man skymtade där? Tänk om det var en liten fot där under tången.
Tänk om.

Och där satt Poncla, Engström, Roukus, Sundén, Skallen & jag. Och klockan då? Och vad var den då?
Klockan var irrelevant. Atmosfären obetydlig. Instinkten hundra.
Poncla det är en sjuk typ. Asså helt jäävla galen. Ni fattar inte vad fan han kan hitta på, alla säger att han är tokig men jag vet inte. Ibland är han helt lugn och så plötsligt - ! Iförrgår hade han iallafall fått med sig en flaska bensin. Trodde först det var citrondricka eller nåt. Kanske lite... sportdryck.

Ja, Skallen & Poncla gjorde upp en eld. Var inte där vid tillfället. Hägglund var där. Vet inte var han tog vägen sen. De behövde ju virke, det vet jag, men asså... inte kan han väl... inte är han väl...Poncla? Nej. Det... det.... Jag vet bara att elden brann som faan. Vi var ute på en udde, där det fanns en fyr som epileptiskt blinkade grött & rött & vitt i en estetisk italienmix - men när de här två satte igång, då var det första gången på 124 år som den verkligen inte alls behövdes, fyren. Då sattes den helt ur spel.

Poncla och en aldrig åter sedd katt vid lägerelden.

Tiden gick sin gilla gång och när det var tillräckligt kallt ute, då gick vi andra ner till elden. Elden var 783°C - (uppmätt via en militärapparat som Skallen haft med sig sen han muckade. Han snodde ju en massa grejjer då, på den tiden. Här har ni förresten en bild vi tog med hans tyska überFernglas: http://www.theage.com.au/ffximage/2007/05/01/js01srf_wipeout_wideweb__470x317,0.jpg. Man ser verkligen sjukt långt med den där.) Det småsnackades lite. En del satt bara tysta och lät sin livsglöd brinna upp i bensinlågorna. Skallen & Poncla, de satt där. De snackade mest. Försökte få oss lite yngre att börja göra en massa grejer. Fan, de häcklade ju Engström till förbannelse. Engström är ju hård, så han gav sig inte. Där bet de i sten. Och mig kuvade de inte heller! Ja, jag släpade ju förvisso dit en gran åt Poncla, men liksom... vadå... har man en kille som haft som nöje att explodera leksakskaniner på ryska bakgårdar snällt sägandes att man bör hämta honom en gran - då hämtar man honom en gran.
Sen hoppade jag ju på brinnande stockar, gick igenom eldslågor, smälte gummisulor et cetera - men allt det där var ju på eget initiativ.

Efter att vi alla hade suttit där en stund, vid brasan, och värmt oss till kakelugnar - tunga, hårda och glödgande - så bestämde jag mig för att gå och doppa huvudet i vattnet. Jag tog med mig en av pinnarna från elden, så jag kunde smälta fram ett hål ur isen. [Det var lite is där man skulle gå i. Annars var det 5-metersvågor. Det var bara en liten del som låg i lä av en stor stenbrygga, och det var ju där vi skulle i.] Det tog ett tag, men tillslut gick det. Sen körde jag ner skallen. Gick tillbaka därefter, endast för att direkt mötas av en uppenbart skärrad man i sin grövsta trotsålder, i full följd med att klä av sig alla sina kläder. Han sa att han skulle bada, Döskallen. Jag frågade honom om det var en utmaning. Sen var jag i full följd med att systematiskt lyfta av mig alla mina kläder. De fick bilda en hög på stenen under mig. Och det blev en jävligt fin hög, det ska ni tro.
Vi rusade ner mot vattnet - det hela blev lite av en sprintfinal. Jo, han vann den ju - det är sanningen - men jag vettetusan om jag inte var i längst. Jag var i alla händelser i, med hela kroppen, först. Vi tog inga pinnar med oss den här gången, vi bara plöjde genom islagret med några bastanta crawl. Så snöflingorna yrde.
Och det var så hårt. Det var så kärvt.
Vi gick ur vattnet, upp mot elden, så långsamt som det gick. Man ville ju inte skynda förbi ett så härligt ögonblick som när ens tår börjar till och ge sig i muskulaturen. Härefter satte vi oss ner och tinade framför granriset. Utan tröjjor, utan brallor. I Vattenregnet. Och framförallt: i Eldsregnet. Rätt skönt sådär, att vissa små ytor fick lov att torka lite snabbare än de andra. Där satt vi tills solen gick upp. Sen gick vi och kvasi-lade oss i våra sängar för att pseudo-sova. Engström satt uppe hela natten och röstade ut Roukus från ön. Sundén & Poncla gjorde nåt okänt på varsitt håll. Undantagen var Björklund & Andersson, de hade nån intern tävling, tror jag - eftersom de kom så pass sent in i vår, så måste det ju ha varit så. Alla de övriga - de höll sig inomhus.

På morgonradion hörde vi hur trettiofyra fregatter gått i sank, femtionio huskatter svepts bort med vinden, arton turister sugits ut ur sina sovkammarfönster, två barracker på fastlandet jämnats med marken, en explosion skett vid fyrkvarteret, sju frekvent kontinuerande strömabrott skedde & hur man ombord VV-färjan precis hade lyckats bogsera upp sig själva från havets botten.

069.What's he building in there...?

052.Inte vatten. Inte bara vanligt vatten.

Det är nåt annat. Det är inte bara vanligt vatten längre; det är inte regn.
Det är inte ens någonting fysiskt, nå mer, (atomer, geometriska former, vätska). Nu är det emotionellt.
Okej. Okej, det kanske fortfarande är fysiskt - tyvärr, tyvärr finns det ingenting som inte är fysiskt; Jag har länge velat att det ska finnas någonting som inte i grunden är fysiskt, men i stunden är min inställning till resonemanget att: allting är fysiskt. (ställningen kan ändras, närhelst. aldrig vet man, aldrig vet man).
Men det har blivit psykologiskt. Det har blivit metaforiskt. Det har borrat sig in i mina djupaste vener; bosatt sig i mitt hjärtas innersta kamrar.
Det har blivit frustration.
Flytande frustration. Piskandes mot vart enda jävla motstånd Frustrationens omgivning ger.

Jag ser bara hat trilla ur molnen.
Numer: bara hat.

Välkommen åter, snälla sol / Våren

Välkommen åter, snälla sol,
som jagat nordanvinden!
Nu har du sovit sen i fjol
och vaknar röd om kinden.

Värm upp vår jord, så växer råg
och fyller bondens lada!
Värm sund och vik och vind och våg,
så få vi gå och bada!

Välkommen åter, snälla sol,
lys över land och vatten!
Nu klinger sång nu stäms fiol,
nu dansas hela natten.

August Strindberg, 1923