143.143 dagar kvar, sen kan jag glida längsmed asfalten, helt fri från bekymmer.

Nu är den alltså otillräcklig, bloggen. Allting är lite för otillräckligt.
Jag vill inte skriva nåt. Knappt prata. Önskar mig bara vara ifred, någonstans. Helst ute i Ersmark. Det är sommar. Sensommar. Jag har tagit mitt anti-histamin. Behagligt varmt, kring +20°C, och solen är uppe, och allting är bra. Och jag är helt ensam. Och MP3:n är laddad. (Hittade min borttappade MP3 idag. Den var under sängen. Se där!)
Jag har tänkt på sommaren ganska mycket nu. Några dagar i sträck. Hur fängslad man känner sig under vintern. Alltid tvingad att väga sträckor mot energi & värme. Kan jag verkligen gå dit bort? Utan att frysa ihjäl? Utan att det tar för lång tid, blir för mörkt - utan att jag blir för trött?
På sommaren behöver man inte överväga någonting. Då tar man sin kappa och ropar hej till brorsan innan man drar på sig tofflorna och svoschar iväg på cykeln, ytterdörren lämnad öppen. Trampa, trampa, trampa. Ingenting är jobbigt på sommaren. Om man känner att det drar lite för mycket energi, om man känner hur man blir lite för varm; hur svettpärlorna börjar forma sig vid hårfästet - då bara släpper man dem, pedalerna, och glider utmed asfalten.
Att glida utmed asfalten. Där koncentrerades mina viljor. Jag bara saknar det så jävla mycket. När jag bläddrar bland mina sommarbilder. Fan vad jag saknar sommaren. Så sjukt mycket. Och fan vad ointressant det är att läsa om, men fan vad sant det är att skriva om.
Kan inte någon bara skriva: Det är lugnt isak. Sommarn är runt hörnet.
Jag känner inte av den.
Och jag vill inte gå i skolan. Fy fan för skolan. Fy fan.

Sunshine,

Tänka sig, fyra veckor har redan passerat och vi har ännu inte drabbats av några större läxor, prov eller uppsatsskrivningar. Det är underbart,, men jag tror vi har några att se fram emot, så oroa er inte. Det kommer, i sinom tid.

Solen skiner visserligen inte idag, eller jo, men vi kan inte se solen, utan bara ljuset den ger. Men nog känner jag mig som om solen sken rakt på mig, och med det vill jag försöka säga att jag mår bra och är på ett strålande humör.
Imorse kändes det däremot annorlunda, men efter några timmar i vaket tillstånd var det genast mycket bättre.

Tänk er, jag hann till och med med bussen hem.