145.Mina tjugondejanuarilöften.

Nej, okej. Det är väl dags att göra ett inlägg. Förhindra att Macci utvecklar hybris.
Det är många bollar i luften just nu. Alla vet. Det är väl lika för alla. Jag vet vad jag måste göra. Lyssnade på ett program Sommar för någon dag sen (gissa programmet i kommentarerna! vinnaren vinner en vinst!). Jag ska försöka ändra lite. Omreda oredan. Inte byta rum, bara byta runt. Det är kemin & matematiken & musiken & posta brev & svara honom/henne/den/dem & he upp det där & fixa cykeln & prata med honom & städa rummet.
Man måste börja från botten. Jag börjar aldrig från botten. Jag börjar alltid någonstans mitt i, och så utvecklar sig förloppet precis som en omgång Rasande tornet (= Jenga, Jenka, Stapla). Och kvar blir bara förödelse och kaos och en rasande isak.
Jag drack min sista kopp kaffe igår. Imorse drack jag koffeinfritt kaffe. Inte för att jag ville, men morsan hade bryggt en kopp. Jag har aldrig tid att dricka kaffet på morgonen. Aldrig en hel jävla kopp. När jag dricker morgonkaffe, då vill jag bara (om ens), dricka en halv kopp. Oftast sveper jag återstoden bara för att den är kvar... bara för att inte verka ouppskattande - vilket jag egentligen är - men imorse slängde jag ut en kvarts kopp i vasken. Det var gott kaffe, men jag kände mig nödgad.
Det var första steget.
Fortfarande är det inte en start på botten att slaska det man inte vill ha, eller att ge upp koffein, men det är åtminstone en start någonstans i grunden. (Ironiskt här med Rasande tornet-metaforen, eftersom en grundlig start i det isärplockandet definitivt hade resulterat i en kollaps! Men ni får ju invertera metaforerna manuellt så de passar till sammanhangen...).
Jag har haft huvudvärk merparten av dagen. På förmiddagen var jag mest bara utslagen. Men egentligen klagar jag inte överdrivet mycket. Det har varit helt okej. En helt okej AT har det varit. Ingen frossa, inga kallsvettningar, inga spyreflexer, ingen ångest och inget svimmande.
Första steget är egentligen att städa rummet. Det är därför jag gör det så ofta. (Tro mig, jag gör det relativt ofta. Jag vet inte vad ni andra har för normer eller regler - "städning söndagar", "städning varje eftermiddag", "vårstädning en gång per år" - men jag städar vid behov; c:a en gång varannan vecka. 'Vid behov' var felaktigt; Efter att jag har städat brukar det generellt sett ta mig en, två eller tre dagar att återställa rummet till dess forna standard. Så att jag lever i kaos igen.
Det är lättast. Dessutom kan man under småtimmarna även roa sig med att bortförklara sitt beteende. Genom: Äh, men jag vill ju ha det sämst undermedvetet. Äh, men det är ju soft att slita sönder kablar när man drar i andra kablar och välta datorskärmar när man drar i en tredje kabel. Genom: Äh, vadå; att jag har travar av böcker på skrivbordet - och tillochmed på golvet(!) - gör ju bara att mitt rum ser intellektuellt excentriskt ut. Och: Äh, bästa sättet att vaccinera sig mot alla världens skitåkommer är ju ändå att aldrig städa rummet, att andas mer damm än luft, att skita ner extra mycket så man har nåt att dammsuga upp.
Men jag ska verkligen försöka ändra. Lite småsaker. Lite grand i taget. Nu: koffeinet. Strax: Rummet, bränna skiva. Imorgon: Läxor & posta brev. Jag menar: jag har ju min 29-kronors minikalender. Det måste väl betyda någonting?
Egentligen borde jag bränna min minikalender. Elda upp den vid nästa givna tillfälle.

Ibland kliver jag in i (troligen) lyckliga stadier - det kan vara när jag absorberar & absorberas upp av musik, eller av bilder, sällan: av film - men även vissa filmsnuttar kan katalysera fram dem. Här är vad Peter rekommenderade mig för några veckor sedan. Vet inte om det tar fram lycka, men det tar kanske fram lugn, och kanske även leenden - men det är förstås bara för att jag är ensam. Det finns ju annars en klar barriär. Den som gör att jag har svårt att uppskatta småglin, till exempel. Men hade det bara varit jag och ungen, i en liten trästuga med öppen och aktiv kamin, och med snö på fönsterräckena, och ungen log mot mig - självklart hade även mitt hjärta luckrats upp, som vilken annan jävels som helst.

143.143 dagar kvar, sen kan jag glida längsmed asfalten, helt fri från bekymmer.

Nu är den alltså otillräcklig, bloggen. Allting är lite för otillräckligt.
Jag vill inte skriva nåt. Knappt prata. Önskar mig bara vara ifred, någonstans. Helst ute i Ersmark. Det är sommar. Sensommar. Jag har tagit mitt anti-histamin. Behagligt varmt, kring +20°C, och solen är uppe, och allting är bra. Och jag är helt ensam. Och MP3:n är laddad. (Hittade min borttappade MP3 idag. Den var under sängen. Se där!)
Jag har tänkt på sommaren ganska mycket nu. Några dagar i sträck. Hur fängslad man känner sig under vintern. Alltid tvingad att väga sträckor mot energi & värme. Kan jag verkligen gå dit bort? Utan att frysa ihjäl? Utan att det tar för lång tid, blir för mörkt - utan att jag blir för trött?
På sommaren behöver man inte överväga någonting. Då tar man sin kappa och ropar hej till brorsan innan man drar på sig tofflorna och svoschar iväg på cykeln, ytterdörren lämnad öppen. Trampa, trampa, trampa. Ingenting är jobbigt på sommaren. Om man känner att det drar lite för mycket energi, om man känner hur man blir lite för varm; hur svettpärlorna börjar forma sig vid hårfästet - då bara släpper man dem, pedalerna, och glider utmed asfalten.
Att glida utmed asfalten. Där koncentrerades mina viljor. Jag bara saknar det så jävla mycket. När jag bläddrar bland mina sommarbilder. Fan vad jag saknar sommaren. Så sjukt mycket. Och fan vad ointressant det är att läsa om, men fan vad sant det är att skriva om.
Kan inte någon bara skriva: Det är lugnt isak. Sommarn är runt hörnet.
Jag känner inte av den.
Och jag vill inte gå i skolan. Fy fan för skolan. Fy fan.