Sommarjobbet.

Det är ju för sent nu egentligen; halva dagen är redan bortglömd och jag har inte fått i mig kaffe på flera timmar. Inte bra alls, jag vet, men dagen har varit händelserik och jag är tvungen att dokumentera den innan ännu mer försvinner:

Dagen började väl som alla andra: kaffe, macka och iväg till Kemi-huset för att utföra ännu en dags jävla meningslösa klistrande och knapprande. Kom dit sådär en kvart försent, utan att någon varken brydde sig eller märkte det. Fint. Krånglade in mig på internet och ChemKeepers hemsida (http://chemkeeper.chem.umu.se, för er som vill försöka hacka er in på min användare, jag önskar er lycka till och håller tummarna för er; kan för tillfället inte tänka mig något roligare än att behöva söka upp någon datasnubbe och förklara att allt jag gjort är borta, men då är, som sagt, tillfället inte det bästa, plus att ingen jävel skulle bry sig ändå [men fortfarande kul!!!!!!!]) och började väl använda de ettiketter jag varit och tjatat till mig i Kemiförrådet dagen innan. Ganska snabbt insåg jag att de inte skulle räcka så länge - främst eftersom jag bett om 300 ettiketter, men bara fått....tja, vad kan det ha varit..? 100-150, kanske. (Skrivaren fick slut på klisterlappar, men det var omöjligt att märka just då, och det är inte som att man ser skillnad på 300 och 150 lappar, man ser bara en jävla massa siffror och streckkoder när man står där och man tappar allt omdöme - tid, rum och sinnen försvinner, etc.) Hur som helst var detta en ganska bedrövande upptäckt eftersom att det innebär att jag inte kan fortsätta jobba förrän efter 10.00, då Kemiförrådet alltså öppnar och jag kan gå ned dit (bottenvåningen) och kräva nya ettiketter. Jag spenderade alltså en ganska stor del av förmiddagen med annat.

Med en kopp koffein i handen begav jag mig sedan ned mot Helvetet (Kemiförrådet eller den bibliska varianten, tolka fritt). Med mig hade jag även hopp och förväntningar, ja, till och med drömmar och ett..inte gott, kanske, men ändå ett relativt fint humör (med kl.20.00-en-vardag-humöret som referenspunkt, vilket i för sig gör de allra flesta sinnesstämningarna, utom den nyss nämnda, till "relativt fina"). Kö. Inte särskilt lång, inte som igår(!), men fortfarande kö. Jag tänkte dock inte låta detta förstöra mitt besök och ställde mig alltså lydigt längst bak i ledet, som en sann svensk. Då det ändå, till slut, var min tur och jag framförde mitt önskemål blev jag snabbt avvisad och blev tillsagd att vänta medan de hjälpte sina riktiga kunder. Det blev alltså sådär en kvart, tjugo minuters extra väntande och mp3-lyssnande innan de nedlät sig tala med mig igen. Jag fick då - och alltså inte en kvart, tjugo minuter tidigare - tillåtelse att själv gå och skriva ut lapparna, vilket jag ju blev glad och förbannad för. Eftersom jag för första gången stod ensam vid deras dator och själv kunde bestämma antalet ettiketter tänkte jag att jag skulle slå på stort. 500 kändes mycket och bra, tyckte jag... Först märkte jag alltså att klisterlapparna var slut = mer väntande & musik, och när jag fått den gamla rullen utbytt spottade maskinen först ut de lappar jag aldrig fick igår. Så långt allt väl. Efter dessa ettiketter kommer 500 tomma klisterlappar ut från skrivaren. Hopplösheten var redan väletablerad i kropp och sinne, så denna incident gjorde ingen större skada. Efter mer väntande och ett byte av bläckpatronen hade jag tappat all makt; gubben stod nu vid tangentbordet.

Han (som alltid): "Hur många lappar ska du ha då?"
Jag (som alltid, med några mindre förändringar [exempelvis antalet ettiketter jag ber om]): "Jaaduu, så många som möjligt...500? Då slipper ni mig här några dagar i alla fall."
Och så skriver han in 400. Idiot. Som att det spelar någon roll för honom, som att jag kommer gå och bränna upp alla lapparna utanför byggnaden och han kommer hamna i trubbel om han låter mig elda upp för många. Idiot. Men! Han lämnar sedan rummet! Lycka! Jag rullar först upp alla lappar, det är väl uppåt 600 st nu, och sedan skriver jag själv ut 200 extra - bara för att jävlas med honom. ...och för att jag ville ha de. Men mest för att jävlas. Det blir ju oftast så.

Sedan hände det säkert massa andra grejer, hinner inte skriva, måste borsta tänderna och sova några halvtimmar. Grejer värda att nämna:
1) Två killar (25-30 år) snackade med mig då jag satt och väntade på personalen i Kemiförrådet, varav en tog en strid med en av expediterna å mina vägnar. De visste tydligen vem jag var, eftersom de båda inledde sina samtal med att fråga om jag fick ut några ettiketter. Jag kände svagt igen dem, men har aldrig varit bra på ansikten. Jag tror att de kanske har ätit lunch i samma rum som mig eller delat rum med mig någon gång, men vem vet... Snällt var det i alla fall, trots att jag varken uppskattade samtalen eller fick hjälp snabbare.
2) Jag började förbereda mig inför stölderna. Både mentalt och praktiskt... Tänkte att du skulle bli glad av att höra det.
3) Drack mer kaffe.
4) Kan eventuellt ha andats in något mystiskt; blev väldigt snabbt illamående, trodde för ett ögonblick att jag skulle spy, men blev sedan normal igen. Allt på bara någon sekund. Kemikalier är spännande ting.
5) Fick inget besök idag.
6) Slutade.

Spännande, spännande, men hur skall det gå? Mer får ni veta imorgon på http://sick06.blogspot.com/

Godnatt.