IS01 Född vid flodens refräng

Kapitel 1

Född vid flodens refräng

Det var en gång en liten fiskebåt. Men den hade en vän. Den hade en pålitlig vän som alltid fanns där. Denna vän var havet. Det blå havet. Den lilla fiskebåten kunde löst spendera flertalet veckor ute på detta hav, och varje gång när den verkligen behövde lägga till så fick det ske illa kvickt. Längtan tillbaka var överväldigande. Snabbt! Ett rus mot horisonten.

Fiskebåten hade många åsikter och funderingar – vissa av större vikt än andra, men en sak var säker, och det var fiskebåtens kista – den hade nämligen ett toppmodernt lås. Väl ute på havet kunde fiskebåten känna sig trygg, och när det hände så startades det diskussioner och debatter utan dess like, givetvis med havet då. De kunde hålla på i timmar, och när natten väl börjat dra sig och en ny dag inlett sin forskning kring den plana horisonten så var det föga oförväntat att samma diskussionsämne fortfarande pågick.

En eftermiddag, strax efter det att fiskmåsarna tröttnat på att flaxa och skrika och äntligen satt sig för en liten lur, kom fiskebåten att stöta på en mycket egendomlig och främmande tanke. En tanke som ingen på hundra sjömil stött på. Detta var fiskebåten självklart tvungen att snarast förmedla till det bottenlösa, ytliga havet.

“Thinking 'bout the water for a sign

Waiting for the moment to arise

I know that no man could ever fly

Just lay me on the water”

Det blå havet, förr så oskyldigt, så konstant och konservativt, så hårt och så mjukt, var nu blott en skugga av dess forna gestalt. Det egendomliga var att inget egentligen hade hänt, men det var väl just det, ingenting. Tiden sätter sina egna spår, sår det den själv senare kommer att skörda, och den lämnar ingen opåverkad. Det var nog tiden som hade vidrört havets inre person.

En ficklampa är inte precis som solljus, men vilket ljus som helst är ljust nog när man fumlar i mörker. Fiskebåten var inte alls bortglömd, inte det, nej! Fiskebåten var det enda vågframkallande väsen som fick havet att glömma gamla ostar och fokusera på ordformen presens. En liten eld på nattens sotfärgade horisont. Havet livnärde sig krampaktigt på dessa tidsmässigt ynkliga besök som fiskebåten gjorde, och som, enligt vattnets anseende, inte alls tog plats särskilt ofta. Utan fiskebåten skulle havet, klyschigt nog, för länge sedan förfrusit.

Men hur man än vred på det så skulle det alltid finnas något som kändes fel, något som man inte kan peka ut, eller ringa in. En defekt som bara fanns där, en känsla utan ursprung, mening eller orsak. Denna känsla fanns överallt, hos allt och alla som beträdde havets mark. En åskådares uppfattning är, var, och har alltid varit, rätt.

Kanske var det en strävan efter något bättre som drev denna känsla. Ett påhitt som drivkraft – enligt vissa. Eller nyfikenhet, en traktan efter att få se den andra sidan av det stora och vidsträckta landskapet som vuxit upp bredvid havets fot. Ty där fanns en uppskjuten klippa som skymde sikten. Ibland kunde man se från ena sidan till den andra men det sade väldigt lite och lämnade mycket till betraktarens fantasi. Fantasi skapar behovet, skapar önskan, skapar viljan. Havet var fantasins brunn.