VA04 - Igår En Morgon

Kapitel 4

Syrsorna förde ett herrans liv på slätten. Lukten av ladugård spred sig med vinden från inlandet. Morgonens kaffe blev, precis som vanligt, serverat i tid. Solen sträckte på sig, visade sina muskler, för att sedan sätta sig till ro på den ljusblåa skivan.
Fiskebåten guppade trött och försiktigt in i den lilla främmande hamnen. Det var ovanligt tyst denna morgon. Vågorna som rullade efter besökaren skapade inte ett endaste ljud. Snart kom man på att det var Isak (som hade kommit sent, men hellre sent än aldrig, visst?) som råkat sätta sig på kontrollen, rättare sagt på muteknappen. Fumligt lyckades han få igång ljudet innan något viktigt hände. Ett par klagande kommentarer från några SI:are lyckades lätta stämningen en aning när det blev som mest pinsamt. Mm, jo.
Gryningen var inte bara en helt vanlig gryning, utan också en metaforisk sådan. Den symboliserade i själva verket en ny tid. Tid för förändring. Men nej, ingen skulle få öppna skattkistan, inte än i alla fall. Ibland måste man ta beslut även fast man inte vill, även fast man inte känner till alla konsekvenser. Man är rädd. Man gör det därför att man måste. Det vet man. Och om man inte vet så känner man. Som en försiktig, mjuk vind som vidrör ens själ men som snart tar tag och vrider om. Måste innan det är för sent.

“Oh gentle on the wing
Where I want to be
Listen to the breeze flow
Lay me on the water”

Frihet. Äntligen, efter så många år. Luften var frisk, dagen var ung. Aldrig hade fiskebåten kunnat gissa att livet, utan längtan tillbaka till tryggheten, kunde vara så öppet, så levande.
I staden hade den dagliga proceduren dragit igång på allvar och även om det var en liten stad så fanns där oväsen. Men det betydde också att, bland all
Reklampaus!
”ICA stormarknad, Maxi!” Anna-Sara lyckades slänga in några kritiserande meningar riktade mot Marcus, precis som om det var hans fel att manuset var så dåligt. Men innan han hann säga något fyndigt tillbaka så drog historien igång igen. Tänk på den gamla goda tiden då pauserna var kortare. Underbart.
Men det betydde också att, bland all förvirring och bland alla tunnelseende individer, så kunde en liten fiskebåt lätt röra sig omkring utan att väcka oönskad uppmärksamhet. Efter en sådan krävande natt som fiskebåten upplevt så uppskattades detta i hög grad. Vattnet smekte försiktigt den nyvakna sandstranden medan fiskebåten sakta äntrade staden.

Ambivalens. Att veta vad man tycker. Att finna en åsikt. Sätta ett mål, starta ett projekt, finna mening. Göra karriär av livet. Att falla ner, upp för en backe, saker blir så lätta då, och man uppnår något på samma gång. Men inte idag, inte än.
Så mycket förvirring, så mycket ångest. Tro hit och dit. Tro visste alltid bäst. Kunskap fick tro att blekna. Tro fick kunskap att uppfattas som något oförnuftigt. Inget hade hänt, inget hade förändrats fast tiden rusat fram. Äventyr efter äventyr hade blivit realiserade och bortglömda, de åstadkom så mycket men samtidigt så lite. Konflikter var det enda som kunde ha haft potential skapt något nytt, tillfört en krydda, tänt en revolution. Men vad gjorde det när ingen vilja fanns, eller viljan fanns men inte styrkan eller modet. Det var för svårt att leva, men att dö väckte rädsla, för man visste inte vad som finns bortom skyn. Kan egentligen ingen förändring också vara en förändring? Allt är relativt. Ambivalens.
Natten smög sig på fortare än vad tv-folket någonsin kunnat gissa. Stadens värme räckte nätt och jämt för att förhindra en exponentiell ökning av frusna själar. Att längta till nästa dag var både välkommet och föraktat. En stad på havets tröskel.

Besökaren, resenären, var inte ensam, för det var så många andra, liksom denna, som också var på besök i staden, alla av olika anledningar. ”Hej, glöm inte att skicka ett vykort!” besvaras med ett ”Jo… visst”. Vad ingen av dem hade förväntat sig var att staden, så full av liv och rörelse, kunde vara så död. Detta tänkte de givetvis inte på just då, just när de anlänt, utan senare, kanske dagar efter, när de lade sig ner i hotellsängen och blickade tillbaka på dagens, äventyrets, natur.
Dock, för stunden så var staden fantastisk. Klar, ljus och lätt. Det gick att andas, att tänka och att finnas. Oljan, avgaserna och nedskräpningen var putsveck. Rent utan att det var sjukligt. Hemtrevligt utan att man var hemma och även bättre än det vanliga borta.
Allt är förhållandevis i förhållande. Ett förhållande mellan fiskebåten och staden började gro, även om staden enbart var ett stopp på vägen så kunde en och annan rot gro fast i marken. En föraning om vad som komma skall? Kanske. Fast samtidigt så långt ifrån framtiden som man bara kan komma. Snart.
Mellan våningarna, kretsarna, hoppade signaler. Enligt brusteorin borde hälften inte ha funnits, men där hittades de ändå oskiljbara från varandra. Ett meddelande till ett okänt cortex fastade i tullen och dröjde ett slag. Men när det tillslut kommer fram så insåg fiskebåten det som den anat men ej tänkt.