157.Anna??

Hur går det för Anna då? Ingen som hört något nytt??
Marcus??

154.Till Marcus:

Swoosh!

145.Mina tjugondejanuarilöften.

Nej, okej. Det är väl dags att göra ett inlägg. Förhindra att Macci utvecklar hybris.
Det är många bollar i luften just nu. Alla vet. Det är väl lika för alla. Jag vet vad jag måste göra. Lyssnade på ett program Sommar för någon dag sen (gissa programmet i kommentarerna! vinnaren vinner en vinst!). Jag ska försöka ändra lite. Omreda oredan. Inte byta rum, bara byta runt. Det är kemin & matematiken & musiken & posta brev & svara honom/henne/den/dem & he upp det där & fixa cykeln & prata med honom & städa rummet.
Man måste börja från botten. Jag börjar aldrig från botten. Jag börjar alltid någonstans mitt i, och så utvecklar sig förloppet precis som en omgång Rasande tornet (= Jenga, Jenka, Stapla). Och kvar blir bara förödelse och kaos och en rasande isak.
Jag drack min sista kopp kaffe igår. Imorse drack jag koffeinfritt kaffe. Inte för att jag ville, men morsan hade bryggt en kopp. Jag har aldrig tid att dricka kaffet på morgonen. Aldrig en hel jävla kopp. När jag dricker morgonkaffe, då vill jag bara (om ens), dricka en halv kopp. Oftast sveper jag återstoden bara för att den är kvar... bara för att inte verka ouppskattande - vilket jag egentligen är - men imorse slängde jag ut en kvarts kopp i vasken. Det var gott kaffe, men jag kände mig nödgad.
Det var första steget.
Fortfarande är det inte en start på botten att slaska det man inte vill ha, eller att ge upp koffein, men det är åtminstone en start någonstans i grunden. (Ironiskt här med Rasande tornet-metaforen, eftersom en grundlig start i det isärplockandet definitivt hade resulterat i en kollaps! Men ni får ju invertera metaforerna manuellt så de passar till sammanhangen...).
Jag har haft huvudvärk merparten av dagen. På förmiddagen var jag mest bara utslagen. Men egentligen klagar jag inte överdrivet mycket. Det har varit helt okej. En helt okej AT har det varit. Ingen frossa, inga kallsvettningar, inga spyreflexer, ingen ångest och inget svimmande.
Första steget är egentligen att städa rummet. Det är därför jag gör det så ofta. (Tro mig, jag gör det relativt ofta. Jag vet inte vad ni andra har för normer eller regler - "städning söndagar", "städning varje eftermiddag", "vårstädning en gång per år" - men jag städar vid behov; c:a en gång varannan vecka. 'Vid behov' var felaktigt; Efter att jag har städat brukar det generellt sett ta mig en, två eller tre dagar att återställa rummet till dess forna standard. Så att jag lever i kaos igen.
Det är lättast. Dessutom kan man under småtimmarna även roa sig med att bortförklara sitt beteende. Genom: Äh, men jag vill ju ha det sämst undermedvetet. Äh, men det är ju soft att slita sönder kablar när man drar i andra kablar och välta datorskärmar när man drar i en tredje kabel. Genom: Äh, vadå; att jag har travar av böcker på skrivbordet - och tillochmed på golvet(!) - gör ju bara att mitt rum ser intellektuellt excentriskt ut. Och: Äh, bästa sättet att vaccinera sig mot alla världens skitåkommer är ju ändå att aldrig städa rummet, att andas mer damm än luft, att skita ner extra mycket så man har nåt att dammsuga upp.
Men jag ska verkligen försöka ändra. Lite småsaker. Lite grand i taget. Nu: koffeinet. Strax: Rummet, bränna skiva. Imorgon: Läxor & posta brev. Jag menar: jag har ju min 29-kronors minikalender. Det måste väl betyda någonting?
Egentligen borde jag bränna min minikalender. Elda upp den vid nästa givna tillfälle.

Ibland kliver jag in i (troligen) lyckliga stadier - det kan vara när jag absorberar & absorberas upp av musik, eller av bilder, sällan: av film - men även vissa filmsnuttar kan katalysera fram dem. Här är vad Peter rekommenderade mig för några veckor sedan. Vet inte om det tar fram lycka, men det tar kanske fram lugn, och kanske även leenden - men det är förstås bara för att jag är ensam. Det finns ju annars en klar barriär. Den som gör att jag har svårt att uppskatta småglin, till exempel. Men hade det bara varit jag och ungen, i en liten trästuga med öppen och aktiv kamin, och med snö på fönsterräckena, och ungen log mot mig - självklart hade även mitt hjärta luckrats upp, som vilken annan jävels som helst.

103.Till alla frånvarande.

Repet gick väl. Det var David, Isak, Marcus, Sandra & Simon.
David hade med sig vegan-chokladkaka, där kanterna var så hårt nedsmultna & ingrott fastgjorda att stålteskeden vek sig under förlossningsförsök. Saft hade han också, varav Simon kanske drack mest. Röd saft.
Marcus spelade gitarr, liksom gjorde Isak. David tog hand om bandet. Simon sjöng Elvis. Ibland 'spelade' någon trummor. Jag gjorde inte det... fan, borde ju ha gjort det. Sandra coachade.
Summer Lovin', Eye of the tiger, Här kommer alla känslorna, Nu kan du få mig så lätt.
Många låtar brändes av. Efter en timma fixa David fram en andra mick, och Simon & Marcus gjorde en radioshow. David och Simon pratade om Hellacopters. Sandra coachade.
Visst, det tog en timma att rigga allt - men sen var det fullt sjå. Även om det fattades mickar, och även om sladdarna låg huller om buller, och även om allting var taffligare än taffligast och kanske snarast accepterades just därför att D lyckades trixa fram lite mysljus kring 21, så var det hela ganska okej. Vi stannade till 21:50. Simon poängterade att larmet gick 22 och MI-stämning infann sig hos.... Simon...? Marcus drog lite tidigare. Isak slappade, David & Simon städade undan. En sista kakbit slets loss.
Sandra coachade en sista gång.
Otakt i det mesta, in i det sista - hur det ska gå med 11-12-13 pers, det undrar man.
Men förhoppningarna är stora nu, på oss.
Från alla håll, förstås.

Ingen betalade cirkelledar'n.
Repförslag tills på lördag i kommentarerna uppmanas.

098.Det tomma i er fylls.

Ja. Jag har mer att skriva. Ville bara inte dra ihop det till ett megainlägg igen. Ibland kan man inte korta av, men när det går - när man bara, vilt och vilset, sitter och hamrar tangenter - då kan man ju testa och se var allt hamnar. Slänga in ett lättsmält citat däremellan.
Jag har nästan börjat renskriva fysiken. Läste lite kemi, dessutom... det blev ur kapitel 22. Kommer inte ihåg vad det andra kapitlet var. Jag har ju skrivit ner det nånstans... det var ett tal under 22... skulle tippa 18. Det får bli morgondagen.
Jag är ledsen för att jag skrivit så jävla lite här. Det är nästan så att man kunde tro att det för Isak har varit maj (historiskt känd krismånad...). Nästan alltid finns det ju något att skriva om, men det är två parter som måste förenas för att ett inlägg ska bli till. Den ena är alltså materialet. Stoffet. Men det finns som sagt alltid där, svävandes. Det gäller bara att ta ner det. Den andra är känslan. Har man inte rätt känsla så spelar det ingen roll hur bra ens material än är. Världen scoop kan du ha inom dig - har du inte känsla nog att få ner det på rätt sätt så blir det bara ett tråkigt inlägg. Helt intresselöst kan det bli och plötsligt eggar bara bloggen fram aggressioner. Vilket ju inte alls är dess originella syfte. Känslan har inte infunnit sig. (nej... inte riktigt.)

Det jag egentligen har tänkt introducera här, imed detta inlägg, är den allra fräschaste omröstningen. För visst har det känts lite ihåligt inom er, när inga radio-knappar eller diagram mött bloggtörstande ögon sedan Dig hatar jag mest lades ned? Det har varit mitt fulla intryck, i varje fall.
Samma regler, nytt spörsmål, nya alternativ.
Nu vänder vi på steken, för rättvisans skull. På ett snällare vis, tyvärr, men det går att bränna rejält ändå.

Bästa bloggaren!
Kandidaterna är:



1.Björklund, Maja
2.Yours truly
3.Forsberg, Anna
4.Gustaf(v?)sson, Simon
5.Westerberg, Macci
6.Ingen av de här jävla nollorna.

Gratulerar. Ingen annan har kvalificerat sig in i tävlingen.
Klagomål? Ingen bryr sig.

Jag hade tänkt skriva nåt annat också, men eftersom det tog mig typ 500 timmar att hitta lämpliga bilder så skiter jag i att göra det.
Trevlig votering, nu. Själv ska jag väl käka nåt, se på TV [!: Hype 22:55, SVT2], och sen driva in i dvala tills typ... imorrn. Vad säger ni? Rep imorrn? Jag är på, förutsatt att jag känner mig mer kry. Vad säger ni? Yrar puckot?
Whats that commentary that box for.

087.Redogörelser & Isaks Försvarstal.

Vet ni vad jag sitter och tänker hela tiden, här; när jag läser alla dessa inlägg ni skrivit?
Nej, det är inte lätt att vara telepatisk. Det är fantame inte enkelt.
Jag tänker på lite olika saker.

När jag läser Marcus' Epos - som nu har hållit på i vadå... en 6-7 eoner? - så försöker jag givetvis att analysera det. Inte hängivet nog, tyvärr. Det är extra svårt att ge sig hän nu, såhär sent på kvällen, med så pass många inlägg att traggla sig igenom.
Vissa stunder tycker jag mig se riktigt storslaget skrivande... tycker mig läsa något som faktiskt skulle kunna vara ett seriöst diskussionsinlägg. Om någonting. Osagt.
Sen avbryts det, förstås, av nån båt eller att nån "trycker på mute" eller "paus" eller "text-tv" eller vad fan han nu hittar på.
Och såhär i halvtid så är jag väl negativt inställd 87%, och positivt inställd de resterande 13%. Det positiva har sitt ursprung i hur det han skrivit faktiskt, kanske, möjligen skulle kunna ha någon substans om man fick för sig att slå samman alla kapitel. Tänk om det är så? Att han organiserat allt så väl. Att allting är så fantastiskt detaljerat och, som flum iscensatt, att man först inte ser det - men att det i slutändan, egentligen är någonting av betydelse.
Det skulle verkligen vara roligt om det var så, Marcus.

Jag tänker även på hur bloggen verkligen sprudlar av energi. Marcus, det är förstås till stor del din förtjänst med ditt matande - men även halojsanplojsansimon, läxanna, musikmaja & singularitetandreas bidrar ju effektivt. På sina sätt.
Augusti, en månad på 31 dagar, kom till att rymma 112 inlägg.
Den tio dagar unga september är redan uppe i 36st.

Snittar vi är det faktiskt väldigt, väldigt jämt.
Start > Kör... > calc säger mig att
snittantalet inlägg/dag i augusti då var: ~3,613st
snittantalet inlägg/dag i september är: 3,6st

Med andra ord är bloggen på höjden av sin effektivitetskurva. Sitt verkliga kulmen. (nej, inte nödvändigtvis, men...)
Och detta, min frånvaro till trots.

Tråkigt nog är det ju ingenting som inspirerar mig att hålla på och blogga här.
Ett underskott sätter sig som en nagel i valfri slemhinna - blir till ett sporrningsmoment. Emedan ett högt tempo inte gör annat än bevisar mina eventuella inläggs överflöd.
Att "slå rekord" är inte heller någonting som lockar överdrivet mycket.
Det har väl förvisso aldrig lockat någon annan än Simon, någon annan gång än i slutet av augusti ändå. Men iallafall.

Och som sjukling sjunker motivationen ytterligare.
Kanhända att jag rekylerar vid tillfrisknad - men ha inga förväntningar; sätt inga mål.

Jag hann inte med mycket av vad jag hade tänkt hinna med att avverka idag.
Det viktigaste, kanske - men långtifrån allt.

Mitt rum har inte städats på 2 månader.
"Projektarbete! Bli immun mot allt!"
Till mitt försvar är det jävligt svårt att dammsuga skyffet när det ligger en massa gogos på golvet.

Obs: Teoretiskt rum.

061.Puh!

Det var rätt! '**phwffjeyw*'
Alltså.
Platsen, godt folk, är 'området' Väderhällorna. Specifikt:
Väderhällan 10
Tiden: 18:00 (M:et hade rätt, men ändå. Han har ju typ rätt ibland.)

Alla tar med sig varm mat.

Och nytt i övrigt (bara utfyllnadsmaterial, det här):
Positivt: Solen är åter! Hurrahurra.
Negativt: Ryssland är fortfarande inte snälla. Och inte Georgien heller. Och inte Osstetsien heller.


Men transporten är olöst!

060.Transport av Dig

Ja, alltså. Jag funderade en stund. På vilka som är här, nu och i nära framtid. Övervägde värdet. Men Marcus ringde. Undrade hur vi ska ta oss dit.
Och var bor hon anyways? Och när var det. M:et sa 18:00, men litar man verkligen på M:et?
073-0776419
Fan om det är fel nummer. Då blire piinsamt. Men vi testar väl. För er skull, allt för er.
Och hur tar vi oss dit anyways. Vadå, kan nån skjutsa? Kan du? Kan Du!
Kan Simon. Simon kan. Kan han, han kan. Alla på? Alla i? Alla med? Med alla i?
Fan om det är fel nummer.
Jaja, nu; strax, ring. Strax ringer jag. Snart har det rungit. Hos I. I:et. I:et 2. I:et II. III. Triple I.
Schiz-Ida.
.
Men nu har ni läst. Glöm inte det, var ni läste det först. Ni kan tillkalla mig. Alla tillkall välkomna. Maja, hur gör du? Martina? Simon, du cruizar väl. Anna? Peter? Ni övriga. (..... känn er träffade.) Ja, visst. Ni kan få bli uppradade: Tove, Adrian, Moa. Cykelcykel-bussbuss?

gånggånggånggång.