.

Kaffet är slut, på skolan. Det blir alltså inget kaffe imorgon, ifall man inte köper det. Vilket jag säkert kommer att göra, men det kommer inte att kännas bra. Inte alls.

Jag har slängt D:s chokladbollar nu. Jag tror att det var bra för alla inblandade; de trivdes inte i mitt kylskåp. Det är inte som att de klagade öppet, eller någonsin visade något missnöje eller någon motvilja alls inför mig, men ibland på nätterna, i kylskåpsmörkret, kunde jag höra jag halvkvävda snyftningar, och på mornarna var deras tallrik alltid fuktig av tårar. Det är ju sådana grejer man märker utan att det sägs rakt ut. Jag tror att vissa av dem till och med hade börjar att skada sig själva. De försökte ju såklart att dölja det, genom att täcka sig själva med mer och mer pärlsocker, men förr eller senare avslöjas alltid sådant. Vid ett tillfälle försökte jag att prata om det med dem, men så fort jag förde deras trasiga handleder på tal tycktes de genast bli väldigt obekväma och nervösa, och bytte snabbt ämne. I just det ögonblicket förändrades vår relation för alltid. Det blev näst intill omöjligt att få någon ögonkontakt med dem, och de var disträa och hade plötsligt väldiga koncentrationssvårigheter. De var inte längre sig själva. När jag en morgon hittade en av dem kvävd i sin egen spya kände jag att det hade gått för långt. Jag borde ha ingripit mycket tidigare. Redan vid de första tecknen borde jag ha förstått att någonting var fel, men det är så lätt att blunda för sådana saker och intala sig själv att det inte finns något problem - även då det utifrån sett är uppenbart. Som den gången när jag hittade en liten påse med vitt pulver i en jackficka, och lät mig själv tro på dem då de hävdade att det bara var vanligt salt. Såhär i efterhand inser jag att tanken är helt befängd - vad skulle en chokladboll ha för användning av salt? - men man vill så gärna tro på deras bortförklaringar, och därför ifrågasätter man dem inte. Det blir enklare så. Man tror att man gör dem en tjänst, men i själva verket tar alla skada av det. Till slut urartar det alltid, precis som det gjorde i vårt fall, och när det har gått så långt krävs drastiska handlingar. Det var därför jag blev tvungen att lämna ifrån mig mina småttingar. Det är inte för att jag inte älskar dem - Gud vet att jag inte bryr mig om någonting annat än de små liven - men situationen var ohållbar. Vi mår alla så mycket bättre nu, efter att ha spenderat en del tid ifrån varandra. Lite andrum var precis vad vi behövde. Vi har inte tappat kontakten helt heller, utan träffas då och då över en kopp kaffe på något café och bara pratar, och tittar på den ständiga folkströmmen utanför fönstrena. Ibland brukar jag tänka att vi kanske inte är som dem, men jag tror faktiskt att vi kommer att klara oss ganska bra ändå.

Rätt ned i soptunnan. Godnatt.