CU05 - Blue

Kapitel 5

Fuktigt. Vatten. Vatten över allt. Vatten som var blött. Vart tog den vackra men lite solkiga himlen vägen? Natten försvann. Men kolla! Spridda sopor, tunga kläder, förstörda möbler och… röra. Kaos. Så mycket oreda har det inte ens varit i Anna-Saras rum. En ”evil look” tillbaka. Indeed Peter, indeed. Nej Tove, nej Moa, nej. Det luktade inte trevligt, såg inte trevligt ut, kändes inte trevligt, var inte bra, Ett svagt eko studsade på gatorna. Kallt. Gräset såg onaturligt mjukt ut. Faktum var att fiskebåten inte alls kunde avgöra ifall det såg trevligt ut eller inte, för världen var dunkel. Men detta dunkel kanske inte var särskilt trevligt. Däremot var trycket förargligt högt. Inte ett psykiskt tryck utan ett fysiskt. Eller ja, både och. Kanske. Det kändes i varenda lem, i varje planka, på vart enda däck och i alla skruvar, spikar och vrår. Det tärde. Det sved.

Begravd under ytan. Djupt där nere. Märkligt. Vattnet hade lagt sig som ett täcke, sagt god natt till staden. Havets vatten. Det förstod fiskebåten. Det gick inte att undvika. Det trängde sig på. Ingen kan fly. Havet hade kommit. Mörkret slöt sig kring alla kanter och konturer. Nu fanns det ingen frihet, ingen tid kvar, ingen frisk luft och ingen dag. Bara skymning. Skymning och stress. En ofrånkomlig känsla av bitter panik och en våldsam förskräckelse när inget annat än vatten drogs in i lungorna när fiskebåten försökte andas. Det gick tungt. Tungrott – så fyndigt. Haha, humor in i det sista. Väldigt roligt… Roligt att falla utan kontroll, falla utan fallskärm, falla ner mot den älskade jorden som nu har helt andra motiv än att föda och göda liv. Moln överallt. Genom molnen faller fiskebåten, genom det blå. Panik. Ramla i en värld av osäkerhet. Panik. Det är illusionen som skapar situationen. Situationen var den att skattkistan skulle förbli oöppnad på havets botten. Bortkastad och bortglömd. Hemma. För alltid… som om någon skulle bry sig. Genom dunklet, förbi dimman, bortom tiden, uppenbarade sig något konkret. Något fiskebåten kunde se men ändå inte. Ty en ide, en tanke fanns där – fanns där som ursprungen ur fiskebåtens själ. I havets djup förlorad, tillintetgjord och plågad, framklämd men ändå frivillig, en föreställning där fanns. I fiskebåtens sinne ekade det: ”Låt mig. Låt mig ligga. På vattnet. En sekund är allt jag begär. Låt mig. Allt jag önskar. På vattnet, en sista sekund på vattnet.”

“If the water is calm I'll just float
If it's rough and high
I'll pretend that I'm a boat
Lay me on the water”