IS02 Någon måste ju

Kapitel 2

Ett moln, ett stackars moln på himlen. Ett stackars moln bland alla andra stackars moln på himlen. Ett moln, svävandes, flytandes, betraktandes - för alltid fast på skyns blåa fasad. Ett moln av kunskap, vishet och mod. Detta moln rörde sig likt en rocka, som en tyst och försiktig rocka på himlavalvets botten. Ingen tänkte på det, ingen såg det fast det fanns där, men molnet såg allting.
Tyst var det där uppe, tyst och kallt. Men eftermiddagssolen värmde tidvis med sina lena, mjuka strålar. Som under en nervkittlande slutspelsmatch i ishockey stirrade molnet ner på havets spegel där fiskebåten guppade fram. Som under en sensationell spelning av självaste bob hund sög molnet in alla intryck och rörelser, alla vackra färger, ljud och tankar.
Under ett ögonblick stannade allt. Oj, Simon tryckte visst på paus på fjärrkontrollen. En förundran sökte sig hastigt genom molnets förstånd, en svag irritation väcktes. Pausen varade så pass länge så att man började undra ifall Simon inte kunde finna playknappen. Kul, kontrollen hade säkert fallit på golvet och rullat in under fåtöljen. Suck, ännu en oönskad atletisk rörelse just som det vart spännande.
Lyckligtvis fann Martina kontrollen innan någon tappat fattningen. Ett förnöjt leende och snart började vågorna röra sig igen, reflekterade lite ljus i någons ögon som snabbt kisade för att kompensera.
Molnet glömde strax bort denna incident. Nu hade båten börjat samtala med havet. Lyckligtvis visste molnet redan vad som skulle hända, men var ändock sporrad på att få uppleva stundens, nuets scen.

Fiskebåten hade kastat sitt ankare. Livbojarna var redo, även om de aldrig skulle kunna vara tillräckligt redo, men de gör ju sitt bästa - får man hoppas. Tiden rusade fram, och snart skulle solen flyga sin kos.
En oväntad vändning. Men det var inte Peter som kastat bort sin nyöppnade Trocadero eller Adrian som förlorat sin manlighet i en diskussion med Ida, utan det var något mycket, mycket allvarligare än så.
En plötslig vind fick molnet att börja driva nordost, och för en stund tycktes fiskebåten förbli förankrad, men när den självlysande himlakroppen återigen överraskade vid havets kant så uppenbarade sig verkligheten.
Fiskebåten hade satt en kurs, och det var inte psykologi A, utan en kurs som i färdriktning. Hastigt studsade fiskebåten över havets vågor, som om den vore jagad av solens oundvikliga strålar. Åttio knop var ingenting! Nittio, hundra… vart skulle det här sluta? Går det att fly från dagen?
Någon måste ju försöka.

”Colors paint great pictures in my dreams
Shining off the rust that I have seen
But I don't need to show them to the world
Just lay me on the water”