Jo, det var en kemilektion, en kemilektion likt ingen annan vi tidigare skådat. Vi fick träffa en gestalt vi aldrig mött förut: en veteran, en helsvensk, en pensionär - vår vikarie - vår lärare i hela 45 minuter.
Låt mig presentera Lennart Bong:
Vår vikare, med ett av världens bästa efternamn, höll vår lektion i sina fasta, starka och skakande händer som en hjälte i solsken. Han hade medvind, han hade stil, han fick höra rop av förtjusning och han fick beundrande blickar. Han fick oss.
Skyddande gjorde han oss med sina låtsaspikadoller som han självsäkert bemästrade. Bländade gjorde han oss med sin kunskap, sin retorik och sin pedagogik. Ta exempelvis hans experiment i bägaren:
Se hur hans hand så vackert, så tidlöst bemästrar den lille krabaten. Vi, IC06A, tackar dig, Lennart, för allt du givit oss. Tack Bong. Må din vishet spridas kring vår lilla planet. Återigen, tack.
3 kommentarer:
jo, man ser ju att man fan inte behövs här längre.
ironin vinner sig nya marker.
även om den extreeema sarkasm & ironi som genomsyrar ditt alster, här, nu, inte alls är berättigad, så...
visst.
bra inlägg.
frågan är ju: vem har vi imorrn?
frågan är ju: kommer vi ens ha en morronlektion? kommer man stå utanför S20000 i sin labbrock, tjugi över åtta - utan att få komma in?
eller.
eller kommer Lennart tillbaka, måntro?
får väl se, får väl se.
Vadå sarkasm? Ett öppet hjärta känner varken ironi eller sarkasm.
nej, men alltså.
jag snackade ju om ditt hjärta.
Skicka en kommentar