Norgeresan, det utlovade inlägget

Dag 1 (torsdag), äventyret börjar

Dagen började… minns faktiskt inte hur… och vet inte riktigt vad jag gjorde på dan, handlade och städade, tror jag. Kollade hur det var med bussarna (j***a busstrejk). Men så kom kvällen och jag tänkte att det kanske var dags att börja packa. Avresan var planerad för fredagsmorgon och pga busstrejken måste jag ta mig till Tavelsjö tidigt på morgonen, var det tänkt, och så skulle Marias mamma skjutsa därifrån. Så vart det inte, nä, fick stresspacka då Maria kom på att det vore lättare om jag kom redan på kvällen. När jag väl hade släpat mig dit (med cykel, sovsäck, liggunderlag, tält, två par skor, mat och massor mer) fick jag packa om… Hon och hennes mor förstod inte vitsen med 7 liter torr nyponsoppa kombinerat med 3 liter torr blåbärsoppa, 8 förpackningar nudlar och 12 portioner grönsakssoppa… Som tur är var Maria i alla fall resonlig när det gällde godispåsarna, och jag lyckades faktiskt smuggla med blåbärssoppan. Och 6 förpackningar nudlar med 8 portioner grönsakssoppa gick de också med på att ta med tillslut. Värre vart det med kläder. De tvingade mig att lämna 3 par sockar, en av regnjackorna, sovsäcken (!!!) och lite annat som jag nu har glömt. .. får räcka som beskrivning av första dan

Dag 2 (fredag), äventyret börjar på riktigt

Väckarklockan ringde när den skulle (typ 8) men vi lyckades dissa den i ca 1 timma så vi kom ner till frukosten lagom till 9. Innan det var klart och allt färdigpackat var hon säkert 10, men då var det i alla fall dags. Vi var på väg. Och våra kameror låg snällt kvar på våra respektive rum. … begrunda det ett tag…

I alla fall så skjutsade Marias mamma oss till 4 mil utanför Lycksele (åt Storuman hållet) och lämnade oss där. Och vi började cykla.

Det är ganska precis 10 mil mellan Lycksele och Storuman. 10-4=6

Vi bytte ”första cyklisten” varje mil (i samband med drickpauserna)

Marias cykel var utrustad med mil-mätare, och det tackar och bugar vi för!

De har slutat sälja engångskameror.

Vi cyklade på duktigt och folk tutade och hejade på oss (det förstnämnda var MYCKET irriterande, då jag är lite lättskrämd av mig…). Och en annan sak hände som jag tänker diskutera med min livs-mentor, då jag hälsar på henne i Uppsala. Upprörande var det i alla fall.

Men så kom natten… Eller, det gjorde den inte, men vi hade cyklat 10 mil och var ganska less. Och väldigt trötta. Vi hittade en lämplig rastplats och gjorde upp lite eld (för andra gången den dan och ni ska veta att mina nudlar kom mycket väl till pass!!). Myggen tog min underbara myggmedel hand om, inte som sist… (mer info om ”sist” finns troligen att hämta på www.apberget.se , om det inlägget fortfarande lever.. Gå in på forsa_90, leta bland gamla inlägg efter något i stil med ”Maria och jag reser till Bjurholm”). I alla fall, vi var rätt mätta och behagligt trötta. Utsikten var underbar och vi slog upp tältet. Lyckades till och med köra lite kort. Bra tält förresten, helt ny… Och sedan skulle vi sova, runt 11 var klockan väl. Och vi försökte. Kröp ner i de medhavda ”sovpåsar”, som tog mycket lite plats, och förberedde oss för en skön natt…

Dag 3 (lördag)

…Ett par timmar senare började jag frysa. Jag tog på mig kläder. Jag frös ändå. Jag tog på mig mer kläder. Det hjälpte inte. Jag frös. Jag hatar att frysa. Vid 3 tiden vart jag förbannad och försökte få hela världen att inse det genom att skicka ett argt sms till många. Tyvärr så har jag inte det sparat, men om någon annan har det får ni gärna ge mig det, då jag vill spara det tillsammans med alla sjuka (och osjuka) svar jag har fått. De varierade mycket. I alla fall, efter sms-avbrottet så fortsatte jag att frysa ett tag till, men sedan så blev Maria less på mitt frysande (eller så frös hon också själv, vem vet) så hon föreslog att vi skulle laga frukost. Vilket vi gjorde. Klockan var då ca 4 på morgonen. Det var också då polackerna dök upp förresten, med sina ölburkar. Men de var ju snälla. Inget fel på dem. Kunde nästan första deras språk. I alla fall, vi lagade frukost, la ihop tältet och cyklade vidare. Klockan 5 på morgonen. Mycket omätta (4 portioner grönsakssoppa är inte så mycket som det låter då man inte har nå bröd). Vi cyklade i ett par timmar och lade några mil bakom oss då vi till slut hittade en livs-butik. Som öppnade kl 9 medan klockan då var 7. Störande. Vi tänkte stanna ändå, men sedan såg vi en ”mat-om-500m-skylt” och tänkte chansa. Vilket vi gjorde alldeles rätt i då det underbara matstället vi kom till öppnade kl 8!!!! Och inte nog med det, gubben som styrde hela stället kom ut 7.50 och var ubertrevlig och social och gav oss nybakat bröd och berättade en massa historier (det var i Slussfors, mat- och sovställe, om någon skulle ha vägarna förbi, han var jättecool och hade gjort massor i sitt liv. Bland annat klockor som gick baklänges). Vi satt där tills halv tio, sedan cyklade vi vidare.

Det är ca 13 mil mellan Storuman och Tärnaby. De som har varit uppmärksamma vet att vi nu hade mindre är 9 mil kvar. Så vi cyklade på. Och på. Och på. Och de tog aldrig slut. Och vi pratade om att cykla hela vägen till Norge den dan, men ju närmare Tärnaby vi kom ju tröttare blev vi. Och visst, vi halvsov på några klippor ett tag, men inte hjälpte det inte. Men vi kom fram. Till Tärnaby. Och handlade lite godis och mat där. Och jag köpte olja för cykel, då min började låta lite läskigt (någon som minns min cykel? En svart damcykel med 3 växlar, varav jag bara vågar använda 1 då kedjan inte sitter så bra? Just den cyklade jag på). Och sedan cyklade vi lite till och hittade Konsum där frukt inhandlades. Och sedan cyklade vi igen. Inte så länge dock, ca 1 mil, och där fikade vi. Och sov.. Gjorde en Maja, la mig bara i gräset och somnade. När vi både väl var uppe (inte lång tid alls senare) så bestämde vi oss för att vi VÄGRADE uppleva en till natt i tältet utan hellre skulle stupa av trötthet. Så Maria ringde sin mormor (hon skulle hämta saker vi inte behövde och skjutsa de i förväg) och vi började cykla igen. Och det gick trögt, ska ni veta, mycket trögt. Särskilt de 5 kilometrarna innan riksgränsen, uppförsbacke typ hela tiden. Och efter riksgränsen så funkade inte mina gratis sms längre, vilket var lite jobbigt. Men vi cyklade på. … För att göra den mycket långa resan kort så cyklade vi ett x-antal timmar till innan vi till slut kom fram. Någon gång i mitten av turen kom Marias mormor med coca-cola och bananer och tog en stor del av vår packning. Och det var den första gången på resan då jag kände mig hemsk eftersom hennes mormor var så snäll men jag kan verkligen inte dricka coca-cola. Vi löste det genom att hälla ut ca hälften av flaskan vid nästa stopp, vilket var just efter riksgränsen. Det var också vid det tillfället som en gubbe kom körande i en bil. Han stannade och började prata med oss. På norska, vilket vi inte riktigt förstod… Men, han kände i alla fall igen Maria och hälsade att det inte var så långt kvar nu. Sedan vände han och for hem.

Det tog Marias mormor nästan två dar att ta reda på vem han var, och innan dess spekulerades det ganska vilt. Svaret visade sig vara enkelt: det var hennes granne med diagnos Parkinson som annars knappt kunde köra bil (bara mycket korta sträckor) som tyckte att vi verkade vara roliga…

Dag 4 (söndag), äventyret får en oväntad vändning

Det skulle vara vår vilodag så vi vaknade rätt sent, gick en kort promenad i närheten (blev genomblöta för första gången, senare förvandlades det till vårt normaltillstånd) och jag upptäckte att min mobil inte funkade så bra. Dessutom så tog vi en tur med bilen och kollade på fiskar och där funkade min mobil så jag fick några sms. Marias mormor berättade för alla hur duktiga/fantastiska vi var, och tro mig ”alla” i det här fallet är rätt många. Vi verkar ha varit det intressantaste som ha hänt i de trakterna det året…

Det som gjorde den dagen minnesvärt är nog det att det var första gången jag insåg att jag är ett otacksamt svin. Det började redan på morgonen, då Marias mormor lagade gröt åt oss som hon serverade med lingonsylt. Och nej, jag äter inte lingonsylt, vilket jag till slut tvingades att tala om för henne. Senare på dagen så fick vi fika, med party-brus till. Som var kolsyrad, vilket jag inte heller tycker om. Och sedan kom kvällen, och mormor bestämde att bjuda oss på en av husets bästa rätter: köttbullar indränkta i kantarellsås, med makaroner till. Och ja, jag äter inte svamp… Som ni anar så skämdes jag ganska mycket vid dagens slut och längtade nästan att få vara tillbaka till det simpla tältet någonstans längst Blå vägen. Förstå då min förtvivlan då jag insåg (Marias mormor nämnde det i förbigående) att vi skulle stanna där i en vecka!!!!! ….[fortsättning följer]

Dag 5 (måndag), Kristallgruvan

Den dagen skulle vi ut och fjällvandra. Men den började med tandvärk (inte min, tack gode Gud). Maris mormor hade extremt ont och den enda tandläkare hon lyckades få tag på var en ca 10 mil därifrån, långt inne i Norge. Hon skulle få skjuts dit runt 1, och såklart kunde hon inte ta med sig hennes hund, Tessan, dit, så vi fick ta med oss hunden på fjället. Vilket faktiskt var en inte alls så hemskt upplevelse (att ha hunden med sig, alltså). Hon var jättesnäll och rar och vild och sprang runt som en galning. Och när vi sedan skulle ner från fjället (vi råkade missa stigen vi borde ha följt) så hängde hon, som tur är, med mig och inte med Maria. Jag och Maria råkade skiljas åt på vägen ner (vi såg helt enkelt inte varandra i det höga gräset), och tog oss ner separat. Det var halkigt, ska ni veta, och mycket hög gräs. Och blött. Och hade inte Tessan varit där skulle jag nog ha krupit ihop högst upp på det högsta trädet jag kunde finna och ropa på hjälp. Men som det var nu så sket jag i alla eventuella ormar, björnar och hajar (det sistnämnda var jag inte särskilt orolig för) och knallade på. Tog oss ett bra tag att at oss ner och Maria hann bli orolig…

Och ja, glömde nämna målet med vandringen (som låg ganska så i början av resan, egentligen). Kristallgruvan. Där hade de för brutit kristaller, och man kunde fortfarande finna små oslipade kristaller där (jag hittade två stycken). Och det var faktiskt rätt imponerande och vi förbannade än en gång vår stupidity som lät oss glömma våra kameror hemma.

Dag 6 (tisdag)

Den här dagen var också en vandra-på-fjällen-dag och den började också med värk, fast inte tandvärk den här gången utan muskelvärk. Stackars gamla Tessan var helt slut efter gårdagens strapatser och kunde knappt gå… Även 3 dagar senare var hon fortfarande inte helt återställt.

Men vi kom iväg även den dan, och upp på fjällen klättrade vi. Först upp till sjön, sedan högsta toppen och sedan ner till stugan (den där sista biten gick inte helt som vi hade tänkt oss, då det var lite brant där vi först tänkte ta oss ner. Vi blev tvungna att gå en bit längst fjället. Och sedan en bit till. Och det var halkigt och stenigt och inte alls lätt. Dessutom regnade det. Och när vi hittade ett ställe som vi trodde vi skulle kunna ta oss ner på så visade det sig att det kunde vi inte alls, så vi blev tvungna att klättra tillbaka upp och gå lite till. Men till slut gick det och när vi äntligen kom ner så hade vi gått rätt långt ur kurs så vi hade en lååååååång bit kvar att gå. Och hela tiden förföljde fåren oss).

Dag 7 (onsdag)

Och sedan var det dags för en vilodag igen. Den började med att jag vaknade och hörde att Marias mormor, som var ut och pratade med någon, ropade på Maria. Ett tag senare kom Maria in till där vi sov och gav mig två 50-lappar. ”Här, vi fick 100 kronor var av en gubbe”, sa hon. Och precis så var det. En helt random gubbe tyckte att vi var ”duktiga som var uppe på fjället och klättrade, och sådant ser man inte ofta nu för tiden” och gav oss 100 kronor var.

Sedan åkte i in till ”stan” (Hattfjälldal) och på vägen dit fick jag se hur dalen fick sitt namn (det ligger ett berg där som ser ut som en hatt). I ”staden” hände det inte så mycket. Köpte ”nöttepålägg” och en troll-brudpar.

Dag 8 (torsdag)

Den här dagen råkade också bli till en vilodag, för att vi skulle hem dagen där på (busstrejken var äntligen över). Vi for på utflykt, för att plocka stenar och kolla på norska getter. De var söta, och jag köpte lite get-ost. Och jag hittade flera coola stenar (de ligger på verandan nu och torkar, har lackerat en del av dem idag). Och sedan skulle vi tillbaka från gården och vägen gick upp-och-ner och jag hade ont i magen och mådde inte alls bra. ”Men”, tänkte jag, ”Blir det allt för illa så hinner jag alltid säga till innan jag spyr”. Så vi åkte och jag höll ut och så var vi framme och jag tänkte ”I can do it” men sedan skulle Marias mormor backa in bilen sista biten och det var droppen. Med en ynkla utrop ”Snälla, släpp ut mig” hoppade jag ut ur bilen och spydde ner deras gräsmatta.

…

Efteråt gick vi ut och plockade mer fina stenar. Dessutom så packade vi den dagen, lämnade en hel del grejer där då Marias mormor skulle hem inom två dagar.

Dag 9 (fredag), hemresan

Tanken var att vi skulle stiga upp 4.45, äta frukost, packa klart och sedan cykla 5 mil till Tärnaby, där en buss då skulle befinna sig. 8.55 gick bussen så vi räknade med att hinna ganska lugnt (vart rätt stressigt på slutet, då vägen aldrig ville ta slut). Vi steg upp som planerat för en gångs skull och allt gick väl. När vi väl var på bussen så började vi planera framåt. Egentligen så tänkte vi hoppa av i Lycksele och cykla hem därifrån. Men ju längre vi åkte desto mer insåg vi att vi inte ville cykla nå mer. Det hjälpte heller inte att se hur sträckan som tog oss ca 6 timmar tog knappa 2 timmar för bussen. Så vi klev inte av i Lycksele (eller, Maria gjorde det, men blev tvungen att kliva på igen efter ett tag) utan åkte hela vägen hem. Och jag kom hem.
Och allt var gott.

SLUT!


Lärt mig på resan:
Ersmark ligger ca 9 mil utanför Tärnaby
Uppförsbackar är ofta att föredra framför nedförsbackar.
I Norge har man infört skatt på socker.