Detta är en blogg för alla som är sugna på att blogga och har en stund över till att skriva ett litet inlägg då och då.
Isak fördömer alla som inte bloggar, öppet.
Privatliv har ändå alltid varit förkastligt.
Häng med i tiden: Dela ut.
VAD SKA MAN MED MSN TILL NÄR MAN HAR BLOGGEN?
Sitter med gitarren i armarna, två minimerade labbrapportsfönster och LeMarcs "Vi överlevde vintern" i bakgrunden. Hur många vintrar har man inte suttit och lyssnat på den, om och om igen? Ganska många, eftersom skivan som den tillhör ej släpptes förrän 2003. Typ 13. Men ändå.
Så om vi står på en soltipp i solsken, än sen?
Jag tycker att det är en fin rad. En annan rad jag gillar:
They've got a knife for every time you take the same train into work.
Men det har inget med saken att göra.
Det är lustigt när det slår om, åt det bättre hållet. Man glömmer så snabbt. Jag är tacksam för det, men jag vill inte vara oförstående eller utom räckhåll. Jag är ju alltid inom räckhåll.
Och Elias flyttar närmare mig. Möjliga effekter:
Fler besök på mitt rum.
..men kanske också kortare besök?
Mer tjat om att få låna gitarren. Ungjävel.
Hah.. Två sekunder efter att jag skrev föregående rad tassar - ja, "tassar" är faktiskt precis det verb jag sökte, men tack för att du frågar - han in och frågar om gitarren. På grund av att jag inte kan fortsätta på den gamla listan, och att man inte kan påbörja en lista med siffran 4, tar jag nu om allt från början:
Jag har ändå börjat omvärdera min bild av nyår. Förut har det bara varit värdelöst för mig. Men kanske nu att det ändå får ett värde. Ett positivt värde. Visst kan det ändå verkligen fungera som en ny start. Som när man kommer till ett nytt kapitel i en bok - man tillåts avsluta det gamla och börja någon helt annan stans; det finns ju en ny titel. 2009. Det är ju nästan omöjligt att fortsätta skriva om 2008 under en rubrik som säger 2009. Det skulle ju vara obehändigt förvirrande. Det ligger alltså nästan ett tvång om nystart i nyår. Visst kan man ändå fortsätta bakåtsträva. Vara nostalgisk, sitta och minnas. Berätta gamla historier. Fortsätta gamla vanor. Man kan fortsätta läsa ur 2008. Det kan man. Men att fortsätta skriva om 2008, det fungerar alltså inte. Då blir det istället: Började röka igen, 2009. Det blir: Livet fortsatte som vanligt 2009. Och: Skolhelvetet fortsatte jävlas med mig, januari... lärarna fortsatte tro att de kontrollerade mitt liv. Liksom överordnade, liksom staten. 2009 har ändå potential. Att bli någonting lite större än 2008. Att göra mig till någonting lite bättre än 2008 års Isak. Den jäveln är ju så satans underutvecklad så det finns inte motstycke...
Helvetes jävla nyår. Okej. Alla frågar vad som händer. Ikväll skall jag ringa både Martina och Simon och säga.. vad? Att jag inte heller har några planer eller förhoppningar? Att jag inte kan erbjuda er lokal imorgon? Åh, vad kul. Kul med högtider, och kul med nyår. Jag börjar mer och mer tänka att det kanske är dags att dra iväg nu. Eller: imorgon. Stockholm? Göteborg? Lund? Buss? Tåg? Bil? Det blev ju aldrig någon bilresa i höstas, Simon. Men imorr'n, då jävlar. Imorr'n drar vi. Om ni kollar buss- och tågtabellerna så kollar jag Simons schema. Det kommer bli perfekt. Och alla är på. Jag vet att alla är på; ingen har något bättre för sig, ingen har något planerat och alla är desperata. Och om vi inte hittar någon bra destination kan vi bara åka omkring, hela natten. Vi kanske till och med kan återskapa luciavakan. Allt kommer vara så jävla perfekt.
NÅgon mer än mig som har problem att logga in på Fronter?
Okej, detta är inte vad mitt inlägg komemr att handla om, men det är ett problem som tillfälligt bekymrar mig.
I alla fall, hoppas att era lov är bra! Skidor, slalom/snowboard, skridskor? Bra jul? Nå läxa gjort?
Själv så har jag hunnit med massor.. typ allt de ovannämnda ;) ska nu strax laga avskedsmiddag åt mina morföräldrar..
Fick helt underbara snowboard, hjälm, skor och handskar till julklappar! :D De har redan invigts men det riktiga eldprovet kommer på tisdag, då jag, Maria (hon som jag cyklade till Norge med och var i London med..), Alex (min underbara vän, bor och studerar till läkare i Polen nu) coh Alexs bror med hans kompis ska till Agnäs. Där blir det att åka slalom (eller faktiskt snowboard för åtminstone mig, Alex och Maria) under dan, sedan pulka på kvällen (just dte, måste hitta pulkan) och sedan har vi hyrt en stuga där! Så, morgonen där på, ska vi ut och åka igen!!! :D Jag läääängtar!
Och sedan kommer januari snart.. Lite smått ololig inför den månaden: känns som om hela min framtid avgörs då.. läksigt..
Men, hur som helst: God JUl och Gott nytt år! Bara en termin skola kvar nu!
Det var varmt ute ikväll. När jag satt i stugan i den nya lekparken och läste Vakttornet kände jag den, värmen. Jag hade tagit av mig vantarna, lagt dem i mitt knä, och börjat läsa om Jungfru Maria. Det stod att man i svåra tider inte skall stöta bort Gud, utan snarare dra sig närmare honom. Jungfru Maria är alltså förebilden. Det stod även att att Jesus hade minst sex halvsyskon. Just då - när lugnet och koncentrationen var som störst - hörde jag snö knarra utanför stugan. Fast det var förstås ingen snö som knarrade på riktigt, men det insåg jag inte direkt, och innan dess hade jag ändå hunnit bli så rädd att jag inte längre ville vara kvar därinne. De nya lamporna till trots. Så det slutade alltså i fiasko. Men det var ju inte stugans fel.
Vakttornet hittade jag på en cykelväg vid Coop. Tidningen är ju sedan tidigare känd bland bloggens läsare, så den behöver ingen presentation. Jag hann bara till sida 6 idag, och jag tror inte att jag kommer att läsa mer av den. Kanske att jag kollar igenom bilderna.
Men jag tappar bort mig, och vet inte vad jag skall skriva. Klockan är mer än vad jag önskar att den vore, men det är samtidigt för tidigt för att skriva mer ohämmat.
Och min dag slutade alldeles nyss. Godnatt.
Fortsättning:
Jag har bestämt mig för att sova uppe igen. På soffan, framför tv:n. Det är det allt handlar om: att göra övergångarna så smidiga som möjligt. Så smärtfria som möjligt. Så små som möjligt. Jag har alltid så svårt att gå och lägga mig, men nu behöver jag inte göra det. Nu kan jag jag bara sitta kvar här. Om en stund kanske jag lutar mig mot en kudde. Sedan stänger jag eventuellt av tv:n. Steg för steg. Men jag måste börja nu ifall jag skall hinna sova några timmar innan 10.00. Jag hoppas att jag lyckas stiga upp klockan 10.00. Jag planerar att vara ute ur huset klockan 12.00. Vad jag skall göra klockan 12.00 vet jag inte - trots att jag skrev en lista på saker som behövde göras, tappade bort listan, och skrev en ny.
Detta är en dag som kommer bli en sån där bra dag. Molnen ser ut att spricka upp snart och solen stråla sipprar genom molnen. Vad ska man hitta på en dag som denna? Kanske ta ett par bilder på den vackra naturen under en lång skön promenad. Jag hade gärna önskat att jag haft den lusten att lämna det varma sköna trygga hemmet men denna perfekta dag får vara med mig inomhus. Jag känner mig då lite förskyld och har hostat mig igenom 4 dagar snart och missade även mitt jobb under denna helg på grund av detta. Vilket är ytterst tråkigt för då kommer min lön minskas dramatiskt till nästa månad... Det är kul att göra inlägg men känns som jag alltid bara får klagomål på allt jag skriver så själva lusten att en gå in på bloggen försvinner när en liten grinig Isak sitter och dominerar här på bloggen.
Men då åter till min fråga om nyårsafton. Händer det något speciellt då som man kan finna roligt och intressant :?
Allt är så bra nu. Jag har byggt ett fort här uppe; choklad, en skvätt gammal cola, två gitarrer, plektrum, seriealbum, böcker, anteckningsböcker och en bläckpenna pryder soffbordet. En Scrubs-dvd sitter i dvd-spelaren och meny-musiken spelas om och om igen och om ett tag kommer det driva mig till vansinne men tills dess är allt bra. Och innan dess kommer jag välja ett avsnitt för att sedan med medelmåttig koncentration följa det. Jag har hämtat mitt täcke och min kudde och planerar att sova häruppe inatt. Varför inte, liksom. Det får mig att fundera: vilka regler kommer jag behålla då jag flyttar hemifrån? Till exempel: sovtider, sovplatser, matvanor, och...... juldekorationer. Sovtiderna är ju redan rätt förstörda, sedan typ... femman? Har ett suddigt minne av att jag en skolnatt under mellanstadiet tittade på min klockaradio och såg att klockan var antingen 01.- eller 03.-någonting. Jag inbillar mig att det var det senare alternativet, och jag ser det som en början på någonting. Fast den egentliga början var ju kvällen då mina föräldrar förbjöd mig att läsa ut en Harry Potter-bok. I alla fall om detta inträffade innan det förra minnet jag berättade om. Men det är ju inte som att någon minns, så det spelar ingen roll.
Jag sade ju faktiskt att jag skulle skapa en egen blogg. Jag skapade en blogg. Tror att jag skrev två inlägg, plus något opublicerat. Det är ju bara en jävla massa skit, såklart. Inte ens en massa skit, faktiskt, utan bara korta, äckliga meddelanden till något av mina framtida jag. Antar jag. Det är inte som att jag kommer att länka till bloggen nu, eller något. Inte alls. Det är inte som att ni har missat något, heller. Under hösten. Borde räkna hur många inlägg jag skrivit totalt, på denna blogg. Kan ju inte vara många. Men det beror alltså inte på att jag bytt forum. Till och med dag-/anteckningsboken har (nästan) legat orörd. Vilket kanske är underligt. Men det ingår säkert bara i planen att eliminera denna höst. Finns den ej dokumenterad finns den ej. Det är så man får resonera. När man är gammal och tomheten i bröstet är permanent, och man vänder sig till gamla dagböcker för att få återuppleva sin ungdoms härliga, härliga känsloliv, då kommer man luras tro att det aldrig existerat. Alternativt att man hade ett så spännande och fartfyllt liv att man inte hade någon tid att klottra ned bekymmer på olinjerade pappersark. Jag bryr mig inte vilket av dem. Hur som helst - allting fram till denna punkt har endast varit inledande - så har jag börjat skriva igen. Och det gör mig så glad, och ledsen. Allt är som det ska.
Denna nyårsafton kommer bli ett helvete. Jag känner det. I varje muskel, varje cell. Och jag kan inte komma undan det, hur jag än gör. Det påminner mig om då vi pratade om kriser i Psykologi A: om hur det finns situationer i vilka man måste välja mellan två bra alternativ, och situationer då man måste välja mellan två dåliga. Jag låter det vara osagt vilken slags situation denna är. Men det har egentligen pågått så länge nu, och jag är så trött på det. Nyårsafton känns dock som en kväll som kommer förstärka allt, förstöra allt. Det är i allmänhet en av de mest ångestfyllda högtiderna för mig. Har alltid hatat det. Vad fan skall man fira början av ett nytt år/slutet av ett gammalt år för? Firar man början på/slutet av en vecka? Nej? Söndagar är vigda åt ångest. Alla vet det. Och på den sjunde dagen satte sig Gud ned, betraktade all skit han kladdat ihop, och stoppade fingrarna i halsen. Som Bibeln beskriver det. Bibeln = sanningen.
Julen är över. Orkar inte titilera med det i ännu ett inlägg. Julen är över, spänningen har släppt, trycket har jämnats ut. Isak märker inga större skillnader. Bara att det blir mer skit att bära ut till soprummet. Och megagräl om att hitta igen kvitton. Ni skulle bara veta - ni, era jävlar som inte kommenterar mina poster - vilket rabalder det vart ikväll. Strukturisak somnade nån gång 22:00-22:30, (förvisso med ytterkläder på, och utan att ha borstat tänderna, och med lyset på, och med tv:n på [etc etc, in i oändligheten...], men det har ju ändå hänt förr. jag skulle ha sovit genom natten, no prob.), men jag väcktes ~22:50-23:00 [min egentliga insomningstidpunkt], av en massa stoj på nedervåningen. Vad var det då om inte kvittobråk? (Det var kvittobråk...) Allting bottnar i missförstånd och en massa annat djävulsskap... ledsamt shit, men vi kan ju förenkla det hela med att säga att en julklapp är tvungen att lämnas tillbaks till Musikanten. Olles screw-up, men jag förlåter honom. Jag ger honom pardon. Det är lugnt Olle. Ingen skuld, känn ingen skuld. Du får lämna igen ditt anteckningsblock som hämnd, om du vill. (Fast jag vet ju att du inte vill; jag vet ju, men du vet: symboliskt. det skulle va okej. okej? okej. fint. hörs imorrn. godnatt) Så då letar de alltså efter kvittot. "Har du kollat jackfickorna? Kolla igen. Men kolla igen. Har du kollat kassen du fick det i? De lade ju ner kvittot där. Men vadå. Men du kan väl kolla? Vadå vet att du inte kommer hitta det? Kolla igen. Varför går han upp?! Vänta. Kolla julklappspapperslådan. Den kanske ligger i hallen. Kolla soporna. Jag kan ha råkat slänga det i hushållssoporna. Nej, du behöver inte kolla, jag kan kolla dem. Äh. Gå och gör nåt annat du, jag kollar. Olle. Har du kollat jackfickorna? Men kolla igen, man kanske inte hittar det första gången. Ibland missar man det. Kolla papperssoporna." Jag blir less men försöker sympatisera med alla. Det lyckas sådär. Till slut får jag lov att gå ut med soporna. "Är det okej? Kan jag gå ut eller?" Och så her jag på Gråsparven när hon sjunger och stämmer in i refrängen, och allting tonas ut och försvinner bort till nåt annat jävla Sverige-hål där det är lite skitigare, lite mörkare, lite mer trångt och illaluktande. (Är ju i soprummet nu, alltså. Ingen generell beskrivning av mitt liv... [eller...?]) Och så äntligen kan jag logga in här. När folket har tystnat. Alla har gått och lagt sig. Skönt. Och så får jag äntligen bara skriva, skriva, skriva. Äntligen kom det: Ett bra inlägg. Tack. Godnatt. Och nu är det Majas tur att trollföra er. Maja: Take it away.
fredag 26 december 2008
Jag sitter just nu och gör en illgärning, jag är ledsen, men jag bränner ut en cd med klassisk musik till far min, usch och fy. Tacka vet jag; Britney Spears t.ex (eller inte). (För övrigt så om ni undrar varför jag skriver så underligt gammaldags är det för att jag tillbringar mitt jullov med Florence Nightingale och Cassandra.) Jag tänkte bara lätta mitt hjärta ty sådana hemska gärningar kan man inte hålla inom sig. Med Vänliga Hälsningar från Anna-Sara :)
Det är ju kul att se att sommarlovsyndromet att skriva massor på bloggen har återtagits av självaste isak. När det en gång stora bloggimperiet med en hel del bloggar fallit. Så står isak starkt kvar. Men nog med skitsnacket kan ju börja direkt med att säga att man vill väl inte sitta framför datorn när man har jul lov. Själv har jag jag mest bara varit ute och fotat sedan kameran inköptes och sen så har jag har det ju firats jul. Nu under juletiderna finns lite till till att kärt återgå till bloggen och skriva ett litet inlägg. Men det är kul.
Jag har en liten fråga till folk om någon vill hitta på nått nu på nyår som att träffas och ha lite kul tillsammans. Allt kan ges som förslag så kan man ju se vad som händer men det är ju ingen som läser detta förutom isak just nu för tillfället så antar att jag kommer måste ringa folk som inte svarar. Men till min förvåning så svarade en hel del folk på mina "god jul" sms igår :). Isak kan ju säga direkt var den enda av 22 personer som inte svarade eller skicade till mig igår. Detta är ju tråkigt måste jag säga. Men ändå sitter jag här och skriver för att vara snäll med ensamma isak.
Julkalenderns slutade som väntat vilket kom som en stor besvikelse. Men i helhet kan man inte klaga på mycket. Gillade julkalenderns i år och måste säga att den var en av det bättre på senare år. Sammanfatta jullovet hittills har det varit enormnt bra och härligt. Köpt en ny fin kamera och fått fina och bra presenter. Nu därimot väntar jobb i 3 dagar framöver med en hel del jävla drygt jobbande.
Sådär. Äntligen tillbaka. Äntligen tillbaka till bloggen. Aah... koppla av, glida lite med fingrarna över några tangenter... det är livet. MorBrorFar for ut på isen, så jag fick äntligen vara själv en stund :) Men nu kom de hem :( Återigen: Ännu en solnedgång. Jag sitter med spotlight-belysning snett ovanifrån, skärmens strålning framifrån och en julgrans dekors belysning från höger. Inga sockar har jag. Nej, det är kallt. Dubbla t-shirt men ändå kallt. Och jag återkommer till det: Långtråkigheten. Det är ju ingen här att hänga med. I skolan blir man ju mer bara van & slutligen less på att alltid vara kring folk, men när man rycks ur den vanan blir det lite för tomt. Ser ni vad jag tvingas till att skriva nu? Nu, när jag inte har några bra historier att berätta. Inga bra inlägg jag orkar göra. Ett bra inlägg tar ju en sån jävla tid. Jag kan verkligen sympatisera och förstå de som bara skriver korta, meningslösa jävla inlägg - utan struktur och bilder. Det är ju fantastiskt enkelt! Behagligt, behagligt. Vad mer, vad mer... Somnade inte förns 5 igår... det kan ju vara lite roligt att... veta. När man blir tillsagd att rätta till - då gäller det att bara streta emot och fela sönder det lite mer. Men ikväll kanske. Kanske att jag kan lägga mig 23 ikväll, och stiga upp tidigt imorrn, och fara ut i snön en stund, och utnyttja dagen. Det är planen. De här två gånga dagarna har ju varit lite för särartade - man måste få töja liite på reglerna kring jul, inte sant? Jo, nog tycker jag det. Nog tycker ni det. Alltså... ni är ju också välkomna att skriva. Ni är välvälvälvälvälkomna. Välkomna. Känn er välkomna. Klaga lite. Ni kan ju inte alla va hos moster eller faster eller mormor eller farfar eller styvbror eller brormor. Nån av er måste ju va hemma. Vi kan ju inte alla va i Kramfors. Ni som är hemma. Skriv för helvete. Få mig att känna mig mindre ensam. Plzzzzzz!
Okej. Julafton. Det är lite mer juligt. Fastän jag sitter vid datorn, och asocialiserar för fulla muggar. Men jag har nästan varit social. Lite grann på morgonen iallafall. Lite ansträngt var det kanske, men ändå: En gärning. Sedan for jag ut till Ersmark - jag hann innan mörkret föll! - och spenderade c:a 1-1.5 timmar utomhus. Bakdäcket var tomt på luft. Hade ingen aning förns jag passerade typ Ersforsen. Och då var det ju skitsamma. Då var det ju bara att trampa vidare. Sedan dumpade jag lix cykeln i en snöhög och pulsade genom snön för egen maskin. Det var förstås mycket bättre. (Mja. Lite bättre, kanske. Det drar ju ner lite grann att man blev nersnöad [hade ju inte täckbrallor...], men jag drog mina blå tjocksockar över mina jeans, så jag fick ingen snö direkt inpå huden. Snön åker ju, dock, ändå ner i skon. Och fäster sig utanpå tjocksockarna. Och sjunker sakta in, mot sockan under, mot huden. Men jag förlängde åtminstone nedkylningen en stund...). Det var inte så mycket intressant, tyvärr - faktiskt - men jag hann vara ute. Och jag lyssnade på musik. Dessutom: Känslan av att vara helt ensam, men inte direkt isolerad. Underbart att slippa alla människor. Underbart. Men nu saknar jag er istället. Det är tomt. Jag vill inte sitta och bara ha en mysig jul. Aktivera mig. Jag vill hänga med folk. Hänga, hänga, hänga. Göra nåt. Göra nåt. Men det är stelfruset utomhus. Ge mig sommar. Ge mig, ge mig, ge mig. Där det är ljust dygnet runt, där jag kan gå i grönska. Jag skulle klara av det nu. Ge mig sommaren. Nu. Ska gå och skiva apelsin. God jul!
Det var länge sedan jag skrev ett inlägg med substans nu. Men omständigheterna är många. En tung faktor är förstås att bloggen här inte längre har någon fast läsarskara. Förut fanns det åtminstone en tre-fyra-fem återkommande deltagare, utöver de extra indier eller amerikaner som hittat hit. Men nu är det högst sällsynt. Att nån hittar hit. Förstås är det tråkigt. Inte minst för pappa Simon, kanske. Såhär under juletid, dock, har jag ändå bestämt mig för att försöka skramla ihop någonting nästan bra. Nästan, nästan. Ha i åtanke, hur stort misslyckandet än må bli, att det i alla fall åtminstone gjordes ett försök till räddning. Just för stunden sitter jag bekvämt på "min" blåa kontorsstol som farsan har hittat nånstans, nån gång. Dagens outfit är lite spridd, sett ur kontext, men givetvis en sammansatt, fulländad helhet när är buren som full kostym. Det är min röd-vit-blåa fleace-jacka - den halvgrovt norrländska - ovanpå min vit-svarta bob hnud-t-shirt ovanpå min utvilade torso. Precis har jag hett på Ystad 7 oktober 2002-vinyl. Jag lyckades även ytligt raspa den med nålen. Så jävla dum i huvudet. Men jag orkade inte känna någonting, och den verkar ha klarat sig utan men; hittills. Jävlar. Sidbyte. Thomas ger mig: "Trevlig halvlek...". Sida B. Sida A: 01. Upp, Upp, Upp, Ner 02. Det Femte Hjulet, Sida B: 03. Det Femte Hjulet 04. Mög. Det Femte Hjulet är en tolkning av Philemon Arthur & the Dung:s original, med samma namn, utgiven på albumet Skisser Över 1914 Års Badmössor [1987]. Mög är en tolkning av The Stooges Dirt, från Fun House [1970].
Jag har fått mög
Men bryr det mig? Jag har fått mög Men vad bryr det mig?
Fått mög! Men vad bryr det mig? Den om natten, så hög Men vad bryr det mig?
Kan du känna, när du rör mig kan du, kan du känna när du rör mig kan du känna att jag brinner?! Kan du känna att jag brinner?! Åh, brinner inne. Brinner inne. Utan dig. Utan dig! Brinner inne! Jag brinner inne!
Ty, jag har fått mög, men vad bryr det mig?! Den om natten, så hög men tror du att det bryr mig?! Känn det, känn det; när du rör mig när du rör mig, när du rör mig.
Men alldeles strax har jag tänkt baka. Jag ska försöka höra av mig ännu en gång, innan jag far till stan. För jag ska in till stan idag. Det är redan bestämt så. Så bestämd är jag. Utöver det önskar jag bara att jag kan klä på mig ordentligt och vandra, i evigheters evighet, ute i snön. Steg efter steg. Och det är dunkelt. Och det är dunkelt. Och musiken gör mig avtrubbad. Och jag är varmare här än voro jag inomhus. Julstämningen kan kvitta. Huvudsaken är stämningen. Jag bara skrek. Lika hårt som jag skrek i juli. Jag minns i fredags, nu när jag lyssnar på Mög. Hur jag cyklade till Tomtebo. Hur jag hörde Mögen komma smygandes ur mp3-spelaren. Den närmar ju sig gradvis. Någon uttonande synth, något ord, något inledande trumkomp och några styltiga gitarrer. Sen bygger den. Uppåt & uppåt. Och saxofonen kommer in. Saxofonen är övermäktig. Synthesizern också. Och gitarrerna. Och ovanpå sången. Och in under torson. Den är mig också övermäktig. Underkastelsens välsignelse.
Tänk vad skönt ändå, att få gå ut en stund. Det känns som att jag inte varit ute på väldigt länge nu, (men det har jag ju). Önskar det kunde snöa lite. Jag önskar det kunde snöa lite, och att jag gick ut lite, och att jag gick ute lite i snöandet. Önskar vidare: Min önskelista kanske ni vill veta? Jag kan klistra in den här under. Den sitter på kylen, den dära. Snö står alltså inte med :( men garanti ger jag, om att det verkligen önskas. Är det huvudvärk jag har? Svårt att känna igen all värk man har numer. Det känns lite som att jag har det kvavt inne i huvudet. Det tycker jag var en synnerligen god beskrivning. Det känns lite kvavt i huvudet. Alltså: Vädra. Men jag ska! Jag lovar! Alldeles snart nu. Först ska jag bara ta mig ett tuggummi - å, tuggummit. vad skulle lille isak ha gjort, hade du inte funnits där för mig. jag hade fan inte pallat trycket. den orala stressbollen: tuggummit. det kvava i gommen; borta med en seg patron mint. Och sen ska jag bara ta mig en liten gammjävla-mp3-spelare, och lura in den i fickan och lura runt öronen kring små membran. Blasta lite fin musik (belle, ife, alf, bob, allt är musik). Traska ut genom ytterdörr'n. Halka runt på promenad. Nejfan: Halka runt på cykel. Mycket bättre. Att få känna vinddraget & faran & det raffiga i att förflytta sig så raskt. Vi ses.
Ibland blir man bara sjukt trött på ärlighet och sådant tjafs, jag skulle verkligen uppskatta om folk ljög lite mer eller i alla fall undanhöll saker man inte vill veta. Bara för att man är "vuxen" vill man ju inte att alla ens barndomsillusioner rivs ner på fem röda. Så här i juletid behöver man lite lögner för att få vara lite lycklig!
Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade hon som körde. Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade hon som körde. Än slank hon hit, och än slank hon dit, och än slank hon ner i diket. Än slank hon hit, och än slank hon dit, och än slank hon ner i diket.
"Fortsätt kör, det gör ingenting om vi dör jag levde en sekund, jag levde en sekund. Det jag fått se, från din Mazda 323 finns alltid kvar hos mig finns alltid kvar hos mig."
Lucia är alltså påväg. Jag vet inte vartfan ni är påväg. Ni vet inte vartfan jag är påväg. Allt är precis som vanligt, alltså. 50/50 bearbetar jag lussebullsdeg, 50/50 bearbetar jag tangentbordet. Det handlar om att rigga- & styra upp, ragga till sig pakter, ansamla kontakter. Var är ni? Isak föreslår att vi samlas. Nu. Snart. Simon, vi fixar ju fikat. Jag har mitt klart nu iallafall. Lucia är lite som flugsvamp. Tänk på det. Jag längtar tills jag får ro att sitta och skriva. Det var så länge sedan. Jullovet; Där har vi utvägen. Men vi ses ju ikväll, så allt jag inte skriver om - det kan ni fråga mig oralt. Hej.
Av alla de många substanser och reagenter och produkter och mixer och ämnen lille Kalle hittade i kemiförrådet, tycktes det vara uppenbart hur en utvald ansågs vara den vådligaste. Sten = glutenallergiker?
Var lite smått rädd på boxningen idag, i all fall i början. Vi skulle sparra och det var i princip första gången för mig och tjejen jag körde mot… tja.. det kändes som om hon hade något emot mig. Det gjorde ont. Hon fick in träffar, HÅRDA träffar.. Näsan knäcktes typ nästan vid ett par tillfällen… Jag stod där och försökte komma på ett sätt att fly från boxningen, med äran i behåll, men sedan insåg jag: mest troligt så är jag mycket mer uthållig än hon, så snart blir det min tur. Och det blev det.. tror jag, sammanlagt, har fått in mer träffar än hon :D fast min näsa gör fortfarande ont..
1. Att den är gjord i Movie Maker 1.1. Bildkvalitén 1.2. Övergångarna 1.3. Musiken - den loopade slingan. 1.4. 143 kbit/s 2. Att alla texter är utanför bild. 3. Att boken Politiska ideologier i vår tid visas direkt efter att man rubricerat med: Are you willing to use English in the classroom? [01:02] 4. Den underliga meningen: Looking for a challenge? ...and at the same time reaching new goals? [01:07-01:21] 5. Lärarbilderna. [02:37] 6. Adrian, Martina & St [02:51] 7. Att musiken avslutas abrupt, innan bilden hinner zoomas in fullt. [03:12]
Eftersom den ej är upphovsrättsskyddad eller licensierad ö.h.t. lägger jag upp den. Eftersom den hör mer hemma här än någon annanstans. Från Fronter till fronten.
Det var lördag kväll igår kväll. Och! efter en snabb koll på www.vecka.nu, kom jag även till insikten att det var vecka 48. Och! eftersom lördag, sedan 1933-whatever, anses som en del av beryktade helgen, kunde slutsatsen att det var helgen v.48 dras. Helgen v.48 (som definitivt förtjänar sig en egen wiki-sida [och på tal om wiki-sidor! Har ni sett hur välarbetad bob hunds numera är? Det är gediget.]), har vuxit sig fram till att bli den främsta (om inte, egentligen, enda), bob hund-högtiden. Ibland - mest förut i tiden, guldåldern - har man träffar i huvudstaden under den här helgen. Ibland är det IK som drar igång det, men i slutändan samlas det helt enkelt en massa hängivna fans. Jag erinrar mig året 2007, då en 5-6(?) forumiter samlades och pysslade helgen v.48. Säkerligen åt de också något. Tyvärr är man ju så jävla ensam i sin övertygelse här i pissnorden, så idiotträffar är tamefan omöjliga. Dessutom är det recession i fler avseenden än enbart ekonomiska; Jag är faktiskt tveksam till huruvida det blev någonting speciellt alls för någon forumit/idiot/bob hund:are detta år. Sorgesamt, onekligen - men jag är fast övertygad om att vändningen kommer till att ske 2009. bob hund-året, 2009.
Jag försökte dock göra mitt bästa. Synd för världen att jag inte kan göra så jävla mycket bra, men det blev i alla fall nånting. Huvudsaken är att det blev nånting. Jag satt mest, på förmiddagen, och konstruerade tankar kring hur jag skulle förbättra situationen till nästa år. Då ska jag skriva ut papper & he upp som affischer på anslagstavlor tillgängliga. Det ska bara stå HELGEN V.48, på dem. Kanske något annat ibland. Kanske en strof. Kanske en uppmaning om uppslutning. Kanske kan jag rigga en demonstration med Davve.
Torget var ju det givna. Jag for in mot stan, men klev av på Kylgränd för att köpa mig en chipspåse på Willys. (Köpte Eldorados Sour Cream & Onion. De är ju jävligt bra. Bättre än OLW/Estrella, lätt. Och så 9:90/200g. Metaforen i namnet är alltför uppenbar.) Tyvärr gick jag ju efter vardagstider & inte lördagstabellen, så jag fick sitta och vänta en 25min. på bussjäveln. (Notera att det fortfarande är bussens fel, och inte mitt. Bussjävel.) Nå, i alla avseenden. Jag plockade upp min kassettbandspelare (se instruktionsvideo nedan), för att underhålla mig själv och västra ersboda. Jag hade tidigare under dagen spelat över Helgen v.48-EP:n & lite live-material från norska Quart-festivalen 1999, från CD till ett kassettband. Jag började snurra det. Så kom det en ungdom (25 år?), som också skulle med bussen. Här kunde läget ha blivit spänt - jag menar; Situationen är ju bisarr. Jag frågade honom: "Äre okej, stör det om jag har på det?" Men han replikerade bara: "Nej, kör på". Men det är ju synd om honom. Man kan ju inte svara annat. Där sitter ju en artonåring, kufisk som fan, och spelar skånsk pop i en kall jävla busskur, och täcker upp hela bänken. Hade han sagt nej hade han ju riskerat mängder med otrevliga efterspel. Typ: Artonåringen är rubbad och börjar till att mood-swing:a och därefter attackera Den andre. Den andres Willyskassar flyger i backen och hela dess kvällsfika är förstörd. Typ: Läget blir spänt när musiken inte får flöda, och tystnaden blir ovanligt markant och på tok för påtaglig. Andningar bromsas så att de inte släpper ut för mycket rök. Typ: Artonåringens svinkalla ögon börjar tåras och plötsligt ligger han och massutsöndrar sig bland busskursfimparna; vrider sig av gråt; skriker som om han blivit våldförd. Scenarierna är oändliga. Men han tillät mig alltså. Just efter filmen nedan kom han och satte sig bredvid mig. Just efter.
Sen for jag ner på stan, spelade alla låtar på kassetten - inklusive den underbara versionen av Istället För Musik: Förvirring (från replokalen 95), som fanns med. Det var min favorit. Men nu, alldeles nu snart, så har helgen vecka förtiåtta tagit slut. Det är lite tråkigt, men jag vet att den kommer igen. Jag önskar er ett trevligt veckoslut. V. 49 blir förjävlig, i många avseenden. Julstress, skolhelvetet, personliga konflikter - there's no end to it. Största trösten idag var väl den alltid lika älskvärde Macaulay Culkin i Ensam hemma. Fan vilken rogivande film. Bakade även lussebullar nu i slutet. Hörde precis att de Iranska saffransodlarna har det kärvt med torka, och att priset stigit med nästan 50%. Tror mig ha hört 24-25000 kr/kg? Någonting sådant. V. 50 innebär bara än mer julstress, än mer skolarbete, än mer press. V. 51, same shit. V. 52, först då infinner sig väl lovet? Jag hoppas det. Men jag ska inte oroa mig för mycket. Imorn börjar julkalendern. Jag hoppas likt jag alltid hoppas. Men, vad jag än lovar mig nu ikväll, så vet jag ju att jag inte kommer stiga upp 07:15 för att se den när jag börjar skolan 09:20. Så våga inte spoil:a när vi ses i skolan!
Vem går över ett torg en lördag kväll? Vem går hem med den rätte, vem får en smäll? Vem är det som är lycklig, vem luktar bränt? Vem är dålig på riktigt, vem är ett skämt?
Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut. Jag ser en bil, jag ser en tjej, jag ser en snut. Snart har helgen vecka 48 tagit slut.
Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut. Jag ser en bar, jag ser en man, jag hör ett tjut. Snart har helgen vecka 48 tagit slut.
En fantastisk dag. Avslappnad som få. Precis som gårdagen. Gårdagen var den bästa skoldagen på alltför länge. Just eftersom jag hade koncentrationen. Sedan hur gårdagen fortsatt var, brahetsmässigt, det är ju mindre relaterat. Men just att skolan kändes okej, det var välbehövt. Sanningsenligt så är det ju förstås inte skolan som känns okej; det är inte skolmiljön som känns okej. Nej, snarare studerandet - själva rörelsen: att studera. Projektarbetet, PA, till exempel; Att det börjar ta form känns enormt tillfredsställande för mig. PA har varit så formlöst, så formlöst, så hopplöst lönlöst länge nu. Jag stannade kvar tills halv fem med PA:t igår. Bara jag & Sten & David. Nästa gång ska jag dokumentera, jag har velat dokumentera det hela tiden. Länge har jag tänkt att det ska bli ett nytt uppslag, i stil med episka sj., men jag har alltså inte riktigt haft kontroll nog. Över mig själv, över fotograferandet. Över projektarbetet. Nu är kontrollen där, iallafall. Isak utlyser och utlovar en uppföljning. Precis som han lovar lite vad du vill. Kamera har han (nästan) ingen, men han fotar sig framåt ändå - ett steg i taget.
Bilden ovan illustrerar en hungrig, trött & förirrad artonåring. Magasinerad 5 meter under luften. Men det var inte alltför illa där. Han garanterar. Den spasmiska delen av Isak (den del som var ursprunget till o/ökända Veckans Impuls; den del som är upphovsdel åt allting som har med frustration att göra), njöt faktiskt av att vandra runt i dammet och klicka på små knappar för att flytta stora hyllor; Vrida stora vred för att få väggar att gnisslande maka på sig. Liksom hur ni har gissat befinner han sig förstås på UB. Det hela gjorde mig rätt så lyrisk och svävande. Lite, å, vad ska vi säga; centralstimulerad-isch. Och det är verkligen härligt. Jag fann tre böcker relaterade till mitt PA, relaterade till kinetin/kininer/cytokininer etc. Men all den litteratur som finns där: Det är fan gränslöst. Ändlöst, ofantligt, massivt. Jag vill dit imorrn igen. Igen, igen! Jag tror jag ska fara dit imorrn. Vänta, vänta; Morgondagens schema utlovas nedan!
Efter UB begav jag mig snabbt över till Medicinska, mest för att jag är inne i ett enormt faktasugrus just nu, i dagarna. (Såhär är det ju: Jag har ju suttit hemma och studerat substansers kemiska strukturer i otaligt antal timmar. Och receptorer hit och block dit och bla bla bla - alla lediga stunder typ. Det springer ur wiki, men sen förökar sig källorna till alla möjliga. Jag vill förklara mer vad det är jag läser, hur mycket jag läser, varför, när, hur ingående, vad det leder till, vad jag vill det ska leda till et cetera - men om ni är mig närstående kan ni kanske gissa. Jag tänker varken dementera eller bekräfta era gissningar. Är ni mig obekanta kan ni förstås också gissa, men ni vet... det leder ingenvart.) Hursomhelst så stegade jag uppför trappan till MED, gick in genom dörren och så tjöt larmet. Det hela var ju småroligt - ironin: Att larmet tjuter när man går in i biblioteket! Ha. ha. ha. Men iaf: Jag bara ryckte på axlarna och kanske lyfte armarna lite (= småkyligt). Snurrade ett halvt varv och kollade ganska obrytt (= coolt) på alla studenter som vridit huvudena åt mig. Men jag var avspänd när det hände, alltså. Väldigt avspänd (= cool). Gick fram till disken, därefter, och 'larmade av' böckerna jag lånat på UB. MED var inte lika roligt som UB, men så gick jag heller aldrig ner i magasinet. Det blir nog nästa gång. Det blir nog kanske
Imorgon är planen som följer: Skola 08:35 (eller...? typ... nåt sånt), till och med 13:00, ungefär. Däremellan ryms Fysik B & VI-timme & Filosofi A - där jag troligen inte kommer att delta i något seminarium - och så en lunch. 13:00 är jag skriven hos SYO-konsulenten, vår. Tanken är att diskutera huruvida det finns någon möjlighet för mig att kanske slippa Mat till vardag och fest, mot ersättning av någon mer givande kurs. Jag har inga större förhoppningar om luckor i schemat, men försöka kan man ju alltid. Sen är det ju modevisning med, bland andra, SG:s kläder. (SL sköter musiken, så var extra kritiska; speja med helspända öron. Känner ni för att klaga på henne så tveka inte. Bloggen är ett utmärkt mål om det skulle va nåt.) Men jag vet inte alls när det är, och egentligen är jag ju heller inte speciellt intresserad. Nåväl, därefter har jag tänkt besöka den alltjämt flyktiga Arbetsförmedlingen (fast vem är egentligen flyktigast? Byggnaden eller jag?). Det har jag tänkt göra väldigt länge (det också), men nu ska jag verkligen försöka. Om det ger något? Det får väl morgondagen utvisa. Döm mig då. Och så vidare. Jag har tappat flow:et jag hade där för en timma sedan, (inlägget påbörjades 19:08), så, istället för att försöka mekaniskt mata vidare bara för att fylla ut och avsluta snyggt, väljer jag att bara kort och gott rulla igen dagens inlägg, tacka för mig, be om en uppskattande kommentar eller två - bara för att jag håller det här aset vid liv. Jag är veckans adrenalin i hjärtsäcken. Elchocken mellan medvetslösheten. En shout out till SG, vars tidningsstripp underhöll liket. Hörs.
Häromkvällen for jag ut och cyklade i snövädret. Man talade väl någonstans i media, om oväder och snöstorm och dylika dysfemismer. Det var det ju inte häromdagen. Inte alls. Möjligen för, ytterligare, ett par dagar sedan - då kan man tala om oväder. Men nu var det alltså bara ett milt, behagligt snöfall. Hursomhelst så lade jag mig ner i snön, precis som jag alltid gör. Det var djupt. Jag sjönk neråt; inåt. Och jag hade min stora, tjocka, svarta vinterjacka; sockar + tjocksockar i mina varmaste lågskor; en varm mössa; ovanligt bra handskar; långkallingar under jeansen; och till och med, kors i taket - en halsduk virad om strupen. Det är härligt, verkligen, att lägga sig ned i snön - när man är skyddad inför den. Precis samma trygghetskänsla som också infinner sig vid bilkörning i mörker, sängliggande under regnstormetc. Generaliserat: Den trygghetskänsla som infinner sig när man själv är varm och skyddad, medan omgivningen är kall och piskad. Jag gjorde en snöängel. Minns inte hur länge sedan det var jag gjorde en snöängel. Vet inte om jag har brytt mig om principer, ideal, hädelse & hyckleri tidigare i livet. Givetvis reflekterade jag över det - den religiösa aspekten av att börja bevinga min avbild - men det tycktes ändå relativt obetydligt. Egentligen blev det väl, tvärtom - sanningsenligt - en sorts omfamning av ett ideal jag aldrig tillskrivit mig. En kort stunds omfamning av kristendomen - kors i taket. Snön svepte vidare, över skorna, och byxorna, och jackan. Upp över ansiktet. Sen lugnar det ner sig igen... och så yr det till lite. Det är ju bara jag ute. Lugnet här. Egentligen hade jag varit ute väldigt länge, och klockan måste ha varit precis kring dygnsskiftet. Och man ville ha hem mig. Jag hade cyklat snabbt, taktfast (till och från), i någon kilometer. Passerat fyra gångare och kört om en annan kämpande cyklist. (Och det är ju så, att när man kör om en cyklist, i hård jävla motvind, så spelar det ingen roll hur mycket man än vill sakta in och lugna ner tempot efter omkörningen. Blotta tanken på att sedan få den man just kört om, till att köra om en - i vad som närmst måste liknas vid någon sorts slutspurt - är ju förstås skräckinjagande. Död åt den som ger sig, Förödmjukelse åt den som saktar in.) Men där i snön. Där var ändå Lugnet. Där fanns ändå den enda jävla anledningen till varför jag skulle sakna Norrland & Sverige, den dag då jag flyttar långt jävla bort härifrån. Det är snön och tystnaden och lugnet. Hur hopplöst allting än är. Snön tar bort det för mig.
Vad sägs om att lyfta denna blogg, att vända trenden och göra något nytt? Jag föreslår att vi omarbetar dess yttre, fyller dess inre med mer kvalitet och framför allt: att nå en större publik genom reklam. Reklam! Reklam som exempelvis sprids på skolan eller annan offentlig plats.
Vad sägs om att bli radikala, trampa på konservartisterna och på så vis andas ny luft. Ny luft behövs. Vi behövs. Världen, Umeå, IC. IC behöver bloggen.
Fyll på detta "review" papper genom att redigera inlägget. Tack för alla som medverkat.
Questions
1. What does the expression immunity mean? Explain acquired immunity-vaccination and serum treatment.
Immunity is a “memory” preventing you from being sick (sometimes it is lifelong and sometimes not). It is something you “gain” after a sickness (the antibodies produced to fight it back that time will float around in your systems, patrolling, and when they encounter a new attack of similar virus/bacteria they will response swiftly), or by vaccination. Vaccination (or serum treatment, as it also is called??) can either give you a passive immunity or an active one. The same goes for the immunity you gain through other means (such as breast milk) – it can either be passive or active. An active immunity is one where your own cells are actually producing the antibodies (that usually gives you a “memory” that lasts), while a passive immunity is just some antibodies produced somewhere else that are injected into you. Even though it will help you for the moment you still risk being sick again, as soon as all the given cells are dead.
2. Describe the immune response when attacked by bacteria.
Macrophages catch the bacteria and start chewing it, dividing it into smaller pieces and using those to send a signal (antingen), through the MHC ll, to the T-helpers. T-helpers react by starting to divide and activating the B-cells. B-cells start to divide as well, producing plasma cells filled with antibodies. The antibodies are very specific and they go out there and kill those bitches (the bacteria).
3. What happens when one is attacked by virus?
As we all know by now viruses are much smaller than bacteria and they are, unlike bacteria, not just floating around there easy for everyone to find and kill, but they hide in our own cells and reproduce. That makes it pretty much impossible for the antibodies and the macrophages to take care of them on their own, they need some professional help: the T-killers. The T-killers job is (after the microphages managed to detect an intruder and send the signal on to the T-helpers which send it on to the T-killers) to go to all the cells of the body, one by one, and check if they are infected or not. The MHC l, a small “flag” each of our cells have that is unique for every person, gives the T-killers the required information. If a cell is infected the T-killer will get rid of it: make it burst, so that the antibodies can kill the viruses infecting it.
4. Describe the immune response when infected by a parasite.
The eusinophiles (granulocytes) will attack the parasite with their powerful enzymes.
IgE antibodies are produced on the Mastcells inte the intestines and mucus. IgE cover the mastcell and the antigen (protein from parasite) will attach. There are vessels on the mastcell with histamine which will be released when the surface is filled at the IgE complex.
Histamine can cause diarrhea, thinner blood and vessel swelling.
5. Explain the allergic reaction. What do we mean with the expression hypersensitivity? Can allergies be treated?
An allergic reaction is when the immune defense attacks ordinary/common and non-dangerous substances in your body, an excessive immune response or hypersensitivity. What happens is that the antigens from one of these sources bind with the mast cells and are then attacked by antibodies, which in turn causes the mast cells to produce potent chemical substances such as histamine. Histamine is responsible for the obnoxious symptoms.
You can treat the symptoms by giving anti-histamine drugs.
6. What are monoclonal antibodies and how are they produced?
Monoclonal antibodies are identical antibodies produced from cloned hybridoma cells. Theses cells are produced by fusing tumour cells with antibody-secreting cells. These new cells, hybridoma, have combined the property of tumours, continous division, with the secretion of antibodies.
7. How can your body defend you from cancer?
Thetransformed cells of tumours express antigens that are not found on normal cells. To the immune system, these antigens appear foreign, and their presence causes immune cells to attack the transformed tumour cells.
The main response of the immune system to tumours is to destroy the abnormal cells using killer T cells, sometimes with the assistance of helper T cells. Tumour antigens are presented on MHC1 molecules in a similar way to viral antigens. This allows killer T cells to recognize the tumour cell as abnormal. But some tumours evade the immune system and go on to become cancers.
Macrophages identify a cancer cell. When fusing with the cancer cell, the macrophages will inject toxins that kill the tumour cell.
8. Describe the meaning of autoimmunity.
Autoimmunity is when the immune system reacts on your own cells (too effective defense so to speak). This renders many of your own cells dead and there will be tissue with inflammation, like swollen blood vessels due to active macrophages. B-Cells react with Ig’s (antibodies) and T-Cells with MHC1 (protein structure on own cells)
Examples:
Juvenil diabetes:Pancreas give insulin. The Ig’s attach to the insulin receptor which is a protein structure, which will not let the insulin to get to its right place.
Myastena gravis: Ig's attach to the receptors of muscles allowing it no contact with the nerves. The result: the muscle is destroyed.
SLE (systematic lupus erythematosus): Ig's attach to the proteins in the body-liquids (such as DNS structures, left-overs from the dead cells) and make them stuck in the joins
Reumatic arthritis (=ledgångsreumatism):Inflamation in joints (DOES ANYONE KNOW THE DIFFERENCE BETWEEN SLE, REUMATIC ARTIBRITIS AND MS?)
MS (multiple sclerosis): Ig's attacking mglin in neves
9. Why is HIV so devastating? Use gp120 and CD4 in your explanation.
HIV is a small virus consisting of RNA genes surrounded by a protein coat. The RNA codes for its own specific proteins, one of which is an enzyme called reverse transcriptase. The DNA copy is spliced into the gene of the infected human. This causes a persistent infection and making the host cell become a factory for HIV replication. One of the virus proteins that the DNA codes for (in the viral coat) is called gp120. This is vital in targeting the virus to cells of the immune system which thus become infected and damaged.
People with AIDS have a greatly reduced number of T helper lymphocytes. The Human Immunodeficiency Virus (HIV) is invading the T-Helper cells which is in turn causing the immune system to fail, thus other infections are easily caught. The T helpers are catacterised bu a molecule on their surface membrane called CD4 which is central to communication between cells of the immune system.
The viral gp120 molecule has a region that binds to a part of the lymphocyte, allowing the viral RNA to enter the cell.
The CD4 interactions with the macrophages are at the very heart of cell-mediated immunity. Thus people with AIDS have several defects in their immune system, with reduction in the number and functioning of their CD4 lymphocytes.
10. Describe the immune problems around transplantation surgery.
The main problem is the rejection of donated organs. Special treatment is needed to suppress the patient’s immune system. The body destroys the foreign tissue as it would treat bacteria or virus. Grafts between identical twins will have the same genes and are therefore perfectly matched compared to regular donations. The matching of blood groups is essential just as the tissue typing of the white blood cells.
There is drug treatment to prevent rejection, drugs which keep the lymphocytes from attacking the graft. Too much of the suppressing medicine may have negative effects too, making the risk of getting an infection high.
Important terms
Anaphylactic chock is: protein in your blood which drops the blood pressure and makes the blood thinner.
Histamine is a biogenic amine involved in local immune responses as well as regulating physiological function in the gut and acting as a neurotransmitter. It is found in virtually all animal body cells. New evidence also indicates that histamine plays an important role in chemo taxis of white blood cells. (Wikipedia)
Autoimmunity (React on your own cells, perhaps because of too effective defence)
is the failure of an organism to recognize its own constituent parts as self, which results in an immune response against its own cells and tissues. Any disease that results from such an aberrant immune response is termed an autoimmune disease. (Wikipedia)
- T-Cells react on MHC1 (protein structure on own cells)
Monoclonal antibodies
- T-cells with CD8 connect to cells and kill foreign cells
- P53 comes to the surface of the enemy so that T-Cells can kill them
T-Cells
Stem cells give leucocytes which give T-lymphocytes which are T-Cells. They are a part of the adaptive defence. Responsible for the cell-mediated immunity.
- Principal organ in its development: Thymus (brass). They get educated there.
- Look like B-Lymphocytes but do not produce antibodies.
T-Cells are expert on specific attacks. They need signs, substances, from the target which they get from other cells that break the targets down. The matching antigen is shown to the special receptors on their surface and the production of the specific type starts. Some of the become memory cells which will stay in the body for several years. This allows the defence to be quicker once the same specific attack from the bacteria or virus launches again.
- T-Helpers à told by IgM to go to war. They help the other cells in the immune system. Stimulate B-Lymphocytes to divide into antibody producing cells.
- T-Killersà kill the attacking force. They destroy body cells infected with viruses before the viruses have time to proliferate. The can also attack cells from other individuals if they get into the body – causes rejection problems.
- T-Suppressors à IgG gets them to act. Suppress other cells in the immune system, serve as a break so that the system does not over-react.
B-lymphocytes
B=bone marrow derived. Consists of different, specific clones.
When it encounters an antigen it starts to divide and produce antibodies. A micro-organism can have several different types of antigens=it will activate several different clones.
17 dagar senare: jag skulle fortfarande kunna blogga.
På senare tid har det blivit alltför uppenbart vilket jävla hyckleri min bloggning är. Ända sedan februari: hyckleri. Nu mer än någonsin. Just detta ögonblick... Men kanske är det dags för hyckleri igen? Kanske har det blivit lite mycket ärlighet på sistone? Fast jag har delvis uppskattat den, ärligheten. Och att inte hyckla. Men det handlar inte bara om mig.
Apropå symbolik: när jag var mindre brukade jag se symbolik i allt. I placeringen av olika människor inom en grupp, i formen av en stapel av olika föremål, i längden en sten rullar då jag sparkar på den allt vad jag har. Allt berättade något om mig; om mitt liv; om människorna i mitt liv. Jag hatade det. Men jag tror att jag växte ifrån det. För någon månad sedan - strax efter min artonde födelsedag - revs lekparken utanför mitt hus ned, av kommunen. Det första jag tänkte var att det var ett jävla sätt att informera mig om att min barndom är över. Det störde mig att de var tvungna att göra det så väldigt konkret. Och det är så väldigt irrationellt tänkande, jag är mer medveten om det än någon annan. Jag har alltid varit medveten om det. Tanken gjorde mig i alla fall förvånad, eftersom jag trodde att jag hade lagt det tankesättet bakom mig. Fast kanske är det bara minnet som krånglar.
För ungefär en vecka sedan började de att bygga upp en ny, större och bättre lekpark utanför mitt hus. Vad innebär det??
På grund utav felaktigheter hos programvaran, närmare bestämt valet av pronomen, fick jag extremt stora problem med denna fråga. Ty ur en fråga spann en hel flod av nya alster (som "många bäckar små..." fast omvänt...).
Vart är du när jag är i min bil, eller kanske borde jag ställa en spegelvänd fråga? Eller kanske: i vilken bil sitter jag respektive du?
Vem är du och vem är jag? Är jag den som gör provet eller är det du?
Vad ska jag svara? Vad ska du svara?
Nästan som "Här eller Där" dilemmat som jag ska diskutera vid ett senare tillfälle. Men inte riktigt just idag...
Sitter med gitarren i armarna, två minimerade labbrapportsfönster och LeMarcs "Vi överlevde vintern" i bakgrunden. Hur många vintrar har man inte suttit och lyssnat på den, om och om igen? Ganska många, eftersom skivan som den tillhör ej släpptes förrän 2003. Typ 13. Men ändå. 
