IS02 Någon måste ju

Kapitel 2

Ett moln, ett stackars moln på himlen. Ett stackars moln bland alla andra stackars moln på himlen. Ett moln, svävandes, flytandes, betraktandes - för alltid fast på skyns blåa fasad. Ett moln av kunskap, vishet och mod. Detta moln rörde sig likt en rocka, som en tyst och försiktig rocka på himlavalvets botten. Ingen tänkte på det, ingen såg det fast det fanns där, men molnet såg allting.
Tyst var det där uppe, tyst och kallt. Men eftermiddagssolen värmde tidvis med sina lena, mjuka strålar. Som under en nervkittlande slutspelsmatch i ishockey stirrade molnet ner på havets spegel där fiskebåten guppade fram. Som under en sensationell spelning av självaste bob hund sög molnet in alla intryck och rörelser, alla vackra färger, ljud och tankar.
Under ett ögonblick stannade allt. Oj, Simon tryckte visst på paus på fjärrkontrollen. En förundran sökte sig hastigt genom molnets förstånd, en svag irritation väcktes. Pausen varade så pass länge så att man började undra ifall Simon inte kunde finna playknappen. Kul, kontrollen hade säkert fallit på golvet och rullat in under fåtöljen. Suck, ännu en oönskad atletisk rörelse just som det vart spännande.
Lyckligtvis fann Martina kontrollen innan någon tappat fattningen. Ett förnöjt leende och snart började vågorna röra sig igen, reflekterade lite ljus i någons ögon som snabbt kisade för att kompensera.
Molnet glömde strax bort denna incident. Nu hade båten börjat samtala med havet. Lyckligtvis visste molnet redan vad som skulle hända, men var ändock sporrad på att få uppleva stundens, nuets scen.

Fiskebåten hade kastat sitt ankare. Livbojarna var redo, även om de aldrig skulle kunna vara tillräckligt redo, men de gör ju sitt bästa - får man hoppas. Tiden rusade fram, och snart skulle solen flyga sin kos.
En oväntad vändning. Men det var inte Peter som kastat bort sin nyöppnade Trocadero eller Adrian som förlorat sin manlighet i en diskussion med Ida, utan det var något mycket, mycket allvarligare än så.
En plötslig vind fick molnet att börja driva nordost, och för en stund tycktes fiskebåten förbli förankrad, men när den självlysande himlakroppen återigen överraskade vid havets kant så uppenbarade sig verkligheten.
Fiskebåten hade satt en kurs, och det var inte psykologi A, utan en kurs som i färdriktning. Hastigt studsade fiskebåten över havets vågor, som om den vore jagad av solens oundvikliga strålar. Åttio knop var ingenting! Nittio, hundra… vart skulle det här sluta? Går det att fly från dagen?
Någon måste ju försöka.

”Colors paint great pictures in my dreams
Shining off the rust that I have seen
But I don't need to show them to the world
Just lay me on the water”

IS01 Född vid flodens refräng

Kapitel 1

Född vid flodens refräng

Det var en gång en liten fiskebåt. Men den hade en vän. Den hade en pålitlig vän som alltid fanns där. Denna vän var havet. Det blå havet. Den lilla fiskebåten kunde löst spendera flertalet veckor ute på detta hav, och varje gång när den verkligen behövde lägga till så fick det ske illa kvickt. Längtan tillbaka var överväldigande. Snabbt! Ett rus mot horisonten.

Fiskebåten hade många åsikter och funderingar – vissa av större vikt än andra, men en sak var säker, och det var fiskebåtens kista – den hade nämligen ett toppmodernt lås. Väl ute på havet kunde fiskebåten känna sig trygg, och när det hände så startades det diskussioner och debatter utan dess like, givetvis med havet då. De kunde hålla på i timmar, och när natten väl börjat dra sig och en ny dag inlett sin forskning kring den plana horisonten så var det föga oförväntat att samma diskussionsämne fortfarande pågick.

En eftermiddag, strax efter det att fiskmåsarna tröttnat på att flaxa och skrika och äntligen satt sig för en liten lur, kom fiskebåten att stöta på en mycket egendomlig och främmande tanke. En tanke som ingen på hundra sjömil stött på. Detta var fiskebåten självklart tvungen att snarast förmedla till det bottenlösa, ytliga havet.

“Thinking 'bout the water for a sign

Waiting for the moment to arise

I know that no man could ever fly

Just lay me on the water”

Det blå havet, förr så oskyldigt, så konstant och konservativt, så hårt och så mjukt, var nu blott en skugga av dess forna gestalt. Det egendomliga var att inget egentligen hade hänt, men det var väl just det, ingenting. Tiden sätter sina egna spår, sår det den själv senare kommer att skörda, och den lämnar ingen opåverkad. Det var nog tiden som hade vidrört havets inre person.

En ficklampa är inte precis som solljus, men vilket ljus som helst är ljust nog när man fumlar i mörker. Fiskebåten var inte alls bortglömd, inte det, nej! Fiskebåten var det enda vågframkallande väsen som fick havet att glömma gamla ostar och fokusera på ordformen presens. En liten eld på nattens sotfärgade horisont. Havet livnärde sig krampaktigt på dessa tidsmässigt ynkliga besök som fiskebåten gjorde, och som, enligt vattnets anseende, inte alls tog plats särskilt ofta. Utan fiskebåten skulle havet, klyschigt nog, för länge sedan förfrusit.

Men hur man än vred på det så skulle det alltid finnas något som kändes fel, något som man inte kan peka ut, eller ringa in. En defekt som bara fanns där, en känsla utan ursprung, mening eller orsak. Denna känsla fanns överallt, hos allt och alla som beträdde havets mark. En åskådares uppfattning är, var, och har alltid varit, rätt.

Kanske var det en strävan efter något bättre som drev denna känsla. Ett påhitt som drivkraft – enligt vissa. Eller nyfikenhet, en traktan efter att få se den andra sidan av det stora och vidsträckta landskapet som vuxit upp bredvid havets fot. Ty där fanns en uppskjuten klippa som skymde sikten. Ibland kunde man se från ena sidan till den andra men det sade väldigt lite och lämnade mycket till betraktarens fantasi. Fantasi skapar behovet, skapar önskan, skapar viljan. Havet var fantasins brunn.