Hittat vid en vägkant: IV

a) I skog:Obrukbar, tyvärr.

b) & c) På Berghem:

Ogiltiga Student Identity Cards. (I folkmun: SICs.)

Text: M.Björklund
Fotografi: M.Björklund

073.Men vadå.... vilken vecka äre?

Vilken vecka det är, undrar du?
Se, det har jag svar på. Det också.

http://vecka.nu/

072.Mörkögda Augustinatt: Jag & Döskallebrallan.

All metall med fritt svängrum klankande ikapp med hur vågorna dunkade mot de sylvassa stenarna invid klippstranden.
Träden böjde sig - en 3-5 stycken gick av.
Ett barn ropade, men ingen ropade tillbaks. Alla förmodade att det var en NV:are, men ingen visste säkert.
Han; skepparn på kajen, han spekulerade i att det alldeles nyss hade varit fullt av rallarosor, trollius, prästkragar & enstaka lupin på sanddynen där hans grannar, alldeles nyss, hade suttit och lekt "kyckling, tupp eller höna?" med sina ungar.
Nu fanns där bara sand. Sand och tång. Tången täckte. Tångens täcke.
Var det en liten fot man skymtade där? Tänk om det var en liten fot där under tången.
Tänk om.

Och där satt Poncla, Engström, Roukus, Sundén, Skallen & jag. Och klockan då? Och vad var den då?
Klockan var irrelevant. Atmosfären obetydlig. Instinkten hundra.
Poncla det är en sjuk typ. Asså helt jäävla galen. Ni fattar inte vad fan han kan hitta på, alla säger att han är tokig men jag vet inte. Ibland är han helt lugn och så plötsligt - ! Iförrgår hade han iallafall fått med sig en flaska bensin. Trodde först det var citrondricka eller nåt. Kanske lite... sportdryck.

Ja, Skallen & Poncla gjorde upp en eld. Var inte där vid tillfället. Hägglund var där. Vet inte var han tog vägen sen. De behövde ju virke, det vet jag, men asså... inte kan han väl... inte är han väl...Poncla? Nej. Det... det.... Jag vet bara att elden brann som faan. Vi var ute på en udde, där det fanns en fyr som epileptiskt blinkade grött & rött & vitt i en estetisk italienmix - men när de här två satte igång, då var det första gången på 124 år som den verkligen inte alls behövdes, fyren. Då sattes den helt ur spel.

Poncla och en aldrig åter sedd katt vid lägerelden.

Tiden gick sin gilla gång och när det var tillräckligt kallt ute, då gick vi andra ner till elden. Elden var 783°C - (uppmätt via en militärapparat som Skallen haft med sig sen han muckade. Han snodde ju en massa grejjer då, på den tiden. Här har ni förresten en bild vi tog med hans tyska überFernglas: http://www.theage.com.au/ffximage/2007/05/01/js01srf_wipeout_wideweb__470x317,0.jpg. Man ser verkligen sjukt långt med den där.) Det småsnackades lite. En del satt bara tysta och lät sin livsglöd brinna upp i bensinlågorna. Skallen & Poncla, de satt där. De snackade mest. Försökte få oss lite yngre att börja göra en massa grejer. Fan, de häcklade ju Engström till förbannelse. Engström är ju hård, så han gav sig inte. Där bet de i sten. Och mig kuvade de inte heller! Ja, jag släpade ju förvisso dit en gran åt Poncla, men liksom... vadå... har man en kille som haft som nöje att explodera leksakskaniner på ryska bakgårdar snällt sägandes att man bör hämta honom en gran - då hämtar man honom en gran.
Sen hoppade jag ju på brinnande stockar, gick igenom eldslågor, smälte gummisulor et cetera - men allt det där var ju på eget initiativ.

Efter att vi alla hade suttit där en stund, vid brasan, och värmt oss till kakelugnar - tunga, hårda och glödgande - så bestämde jag mig för att gå och doppa huvudet i vattnet. Jag tog med mig en av pinnarna från elden, så jag kunde smälta fram ett hål ur isen. [Det var lite is där man skulle gå i. Annars var det 5-metersvågor. Det var bara en liten del som låg i lä av en stor stenbrygga, och det var ju där vi skulle i.] Det tog ett tag, men tillslut gick det. Sen körde jag ner skallen. Gick tillbaka därefter, endast för att direkt mötas av en uppenbart skärrad man i sin grövsta trotsålder, i full följd med att klä av sig alla sina kläder. Han sa att han skulle bada, Döskallen. Jag frågade honom om det var en utmaning. Sen var jag i full följd med att systematiskt lyfta av mig alla mina kläder. De fick bilda en hög på stenen under mig. Och det blev en jävligt fin hög, det ska ni tro.
Vi rusade ner mot vattnet - det hela blev lite av en sprintfinal. Jo, han vann den ju - det är sanningen - men jag vettetusan om jag inte var i längst. Jag var i alla händelser i, med hela kroppen, först. Vi tog inga pinnar med oss den här gången, vi bara plöjde genom islagret med några bastanta crawl. Så snöflingorna yrde.
Och det var så hårt. Det var så kärvt.
Vi gick ur vattnet, upp mot elden, så långsamt som det gick. Man ville ju inte skynda förbi ett så härligt ögonblick som när ens tår börjar till och ge sig i muskulaturen. Härefter satte vi oss ner och tinade framför granriset. Utan tröjjor, utan brallor. I Vattenregnet. Och framförallt: i Eldsregnet. Rätt skönt sådär, att vissa små ytor fick lov att torka lite snabbare än de andra. Där satt vi tills solen gick upp. Sen gick vi och kvasi-lade oss i våra sängar för att pseudo-sova. Engström satt uppe hela natten och röstade ut Roukus från ön. Sundén & Poncla gjorde nåt okänt på varsitt håll. Undantagen var Björklund & Andersson, de hade nån intern tävling, tror jag - eftersom de kom så pass sent in i vår, så måste det ju ha varit så. Alla de övriga - de höll sig inomhus.

På morgonradion hörde vi hur trettiofyra fregatter gått i sank, femtionio huskatter svepts bort med vinden, arton turister sugits ut ur sina sovkammarfönster, två barracker på fastlandet jämnats med marken, en explosion skett vid fyrkvarteret, sju frekvent kontinuerande strömabrott skedde & hur man ombord VV-färjan precis hade lyckats bogsera upp sig själva från havets botten.

.

Jag dricker te. Te är ju inte särskilt gott egentligen, men det var en så fin stämning i köket när jag stod och stekte kyckling och Moa kom och frågade om jag också skulle ha te. Jag tackade alltså ja till erbjudandet. Det smakar dock inte så mycket. Eller jo; det smakar som något som smakar ingenting. Ungefär.

Ikväll var första gången på flera veckor - kanske till och med månader - som jag faktiskt uppskattade mörkret och regnet. När regn väl är bra är det ju nästan bättre än sol. Kanske. Jag vet inte.

Jag plockade en liter hallon idag. Det är ganska tacksamt att plocka hallon, om man jämför med typ... blåbär. Blåbär är ett helvete. Men det finns ingen anledning att rada upp truismer. Godnatt, Sverige.

071.SARA FRA:AR.

Nejdu, Sara. FRA, FRA. Är det inte lite uttjatat nu?
Det fanns ju en tid då det var hett. hett. hett.
Den kommer förstås åter. Snart. Minns inte nu när de ska revidera... lär väl hitta snack om det, tids nog, dock. På typ Politikerbloggen, Fajaf eller dylikt. Ej oroad.

Men bara för att ämnet togs upp så ska jag, så smidigt, så smidigt, smyga in en liten bild jag tog när vi (med kamera i toppskick!) for förbi Stockholm [typ, va väl iaf E4:an]:

.

Regn. Igen. Och jag måste ut, jag känner det. Jag måste dessutom bestämma mig för vad jag skall äta till middag imorgon. Suck.

Jag har nu bara 14 program kvar ut Spanarnas pod-arkiv. Det känns inte bra. Och jag fick nyss reda på att det var Jessika Gedin som översatte Hej Nostradamus!... Fast hon är ett Coupland-fan, det vet jag ju.

Jaja. Jag återkommer senare, förhoppningsvis med mer/bättre information. Men det innebär inte att jag bara därför kommer att radera detta inlägg... Tjingeling.

070.Klarhet

Det har klarnat upp!

"Klarare,
för varje dag blir vädret klarare.
Vi klarar det,
för varje dag blir den saken klarare.

Vi ska begrava det,
det som förtryckte och förslavade.
Vi klarar det,
för varje dag blir det litet klarare."
//Mikael Wiehe

Så det känns bra. Sol & blå moln. Och inte [måln] - [målln!]. Det är skillnad i just det ordet, tycker jag. En viktig skillnad. Har alltid gillat det senare uttalet mycket bättre. Tycker att det känns både vackrare men även mer positivt {trots dess uppenbara närhet till ordet moll(!)}, än det betydligt segare måååln. "suck.... mååååln."
Så Holmön ser väl mer lovande ut idag.
Men tröttheten består.
Måste lämna igen skivan nu... och kanske spela volleyboll(?!)??!+)1?) med mina ersbodare. [i ordalag Harry van der Vliet: "what the fuck?"] Så så är det.

Volleyboll.

Första inlägget

Känner mig lite nervös inför detta inlägg och hur det kommer mottas av allmänheten. Kanske kommer alla att älska mitt inlägg och tycka att jag är mycket roligare, smartare och helt enkelt duktigare på att blogga än stammisarna som vanligtvis brukar stå för skrivandet här eller så kommer ni alla sakna tiden innan jag började blogga, men ni vet ju hur man säger: man saknar inte det man har förrän det är borta. Men nog om det.

Mindre än 6 timmar kvar till skolan och enligt eran, eller ska jag säga våran (nu är jag ju också en del av den här bloggen) undersökning så verkar ni ju alla riktigt taggade.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, men kanske måste man inte skriva så mycket mer, långa inlägg är ju inte alltid det roligaste. Så njut nu av era sista timmar i frihet, vi syns imorn!

069.What's he building in there...?

068.den 19:e augusti 2008

Nu är det kört.
Nu är det fan kört.
Och va i helvete - ska vi ut på Holmön i den här skiten? Det är ju typ Londonsmogg night and day. Och regn regn regn, som vanligt. Anders, på fyran, han sa det, att imorrn kan det va rätt molnigt. Hela kartan var grå.
Jag vet inte om jag pallar längre, det börjar bli slitsamt.
Och 7-8 timmar kvar. Sen blire bussen med Ell. Alltid nåt - att ha bussen.
07:49 sa han att den gick... har ju inte kollat upp det, men han har säkert rätt. Orkar inte heller kolla upp det... Vafan ska jag upp kl. 7-7:20 för att fara till skolan och ha en helt värdelös dag? Tommy börjar inte ens förns på måndag. Varför you ask? Därför att det är värdelösa jävla restdagar, det här - onsdag, torsdag, fredag. De behövs inte!
Vi kunde ju ha börjat 10. De kunde ju varit lite barmhärtiga.
Och jag är så trött.
Och jag hade tandläkaren idag igen¹.
Och jag fick en ny tid. 15:e september typ.
Och jag ska mönstra 23:e september - nån annan som ska mönstra då? I Luule.
Och jag har glatts åt Moderaterna. Och Calle. Carl Bildt är f.ö. en politiker som jag faktiskt har respekt för, och kanske till och med gillar. Trots sitt dåliga sinne för partier. De har ju avslutat alla samarbeten med rysk militär, Sveriges regering. Det tackar jag för. Tack.
Och jag hittade en ny hemsida: Mygazines. Det verkar hysteriskt lovande!
Och idag måste jag ha varit utomhus 7-8 timmar. Är det ett Isakrekord, mån tro? Kanhända.
Hade förresten ingen försäkring.
Hoppas allting går bra nu, från och med nu. Bara sprudlande lycka. Morgondagen - upp till bevis!

Dessutom ser det ut som att vi vann. Oss pessimister:

Känns det som det bästa som har hänt i ditt ännu korta liv?	7 (33%)
Känns det som att det bara är okej och inget mer?	3 (14%)
Känns livet meninglöst och att det kommer bli ett tungt år?	10 (47%)
Vill du bara göma dig under en sten i skogen och fortsätta ha ett bra sommarlov?	1 (4%)

Röster hittills: 21

Men det var ju farligt nära. Tur att de positiva krafterna blev nedstampade. Så ska det se ut!

.

Jävla mobilhelvete.

sj.

Den sista delen. Någonsin, skulle jag tro. Vemodigt, jag vet - ingen känner det tydligare än jag själv - men jag uppskattar även era känslor och reaktioner. Jag vill också tacka för alla brev, e-mail och kommentarer jag har fått. Ingen nämnd - ingen glömd. Eller vafan; Isak och... Anna. Tack.

Jag fick ett telefonsamtal från min handledare/chef idag. Hon sa att hon hade mottagit min fars mail med det bifogade Excel-dokumentet, och att hon förmodligen inte skulle behöva träffa mig något. Det känns ganska skönt.

Nu: bilder.

Ett genomsnittligt labb. Inga av de flaskor som syns på bilden är sådana som jag hade i uppgift att registrera. Eller jo; typ sex stycken - men det krävs ett tränat öga för att hitta dem. Varför inte skoja till det lite, och göra en tävling av det hela? Finn sex fel! Eller sex rätt. Eller något. Det är ju bara för er att spara bilden, paint:a in inringningar kring de flaskor ni tror att jag har registrerat, och sedan publicera era modifierade kopior. Lycka till.

Mitt arbetsbord med tillbehör. Stolen betraktade jag dock aldrig som min egen, eftersom jag bytte i varje rum. Ingen trygghet på stolfronten alltså; jag levde i en flyktig tillvaro.





Samma bord - annat rum. (Och således även en annan stol.)
Kemikalier och etiketter syns också, tillsammans med SR:s mediaspelare på dataskärmen.






Korridoren till Kemiförrådet. Personligen väcker bilden mycket ångest och obehag. Vad betyder den för dig?








Min vänsterhand fängslad i en plasthandske. Handskarna var ju ett rejält irritationsmoment, faktiskt. De fanns i många olika storlekar och färger, men ingen passade någonsin.





Nu kommer humorn. Denna varningsbild brukar alltså ofta förekomma utanför/inuti hissar och jag har sett den förut, men just den där lilla pratbubblan och dess innehåll fick mig alltid att le varje morgon på väg upp till våning fem. Den var mitt ljus. Den var mitt allt.







En till rolig grej i hissen! Hissen är rena rama komedicentralen! De finaste minnena från jobbet är just därifrån; ack så många gånger skratt har ekat mellan de väggarna!... Det är alltså tillägget "Gratis psykoterapeut" som är det roliga.







Den här lappen hängde på dörren till tjejernas toalett på våning sex. Jo, det är säkert; våning sex! Vem hade trott det? Annars har ju den våningen rätt dåligt rykte. Folk var i regel avogt inställd till den, och vissa vägrade att besöka den våningen över huvud taget! Jag hörde till och med berättelser i lunchrummet om folk som hade tagit hissen upp dit, men aldrig återvänt. Nu kan vi dock dementera alla negativa rykten och krossa alla fördomar.