All metall med fritt svängrum klankande ikapp med hur vågorna dunkade mot de sylvassa stenarna invid klippstranden.
Träden böjde sig - en 3-5 stycken gick av.
Ett barn ropade, men ingen ropade tillbaks. Alla förmodade att det var en NV:are, men ingen visste säkert.
Han; skepparn på kajen, han spekulerade i att det alldeles nyss hade varit fullt av rallarosor, trollius, prästkragar & enstaka lupin på sanddynen där hans grannar, alldeles nyss, hade suttit och lekt "kyckling, tupp eller höna?" med sina ungar.
Nu fanns där bara sand. Sand och tång. Tången täckte. Tångens täcke.
Var det en liten fot man skymtade där? Tänk om det var en liten fot där under tången.
Tänk om.
Och där satt Poncla, Engström, Roukus, Sundén, Skallen & jag. Och klockan då? Och vad var den då?
Klockan var irrelevant. Atmosfären obetydlig. Instinkten hundra.
Poncla det är en sjuk typ. Asså helt jäävla galen. Ni fattar inte vad fan han kan hitta på, alla säger att han är tokig men jag vet inte. Ibland är han helt lugn och så plötsligt - ! Iförrgår hade han iallafall fått med sig en flaska bensin. Trodde först det var citrondricka eller nåt. Kanske lite... sportdryck.
Ja, Skallen & Poncla gjorde upp en eld. Var inte där vid tillfället. Hägglund var där. Vet inte var han tog vägen sen. De behövde ju virke, det vet jag, men asså... inte kan han väl... inte är han väl...Poncla? Nej. Det... det.... Jag vet bara att elden brann som faan. Vi var ute på en udde, där det fanns en fyr som epileptiskt blinkade grött & rött & vitt i en estetisk italienmix - men när de här två satte igång, då var det första gången på 124 år som den verkligen inte alls behövdes, fyren. Då sattes den helt ur spel.
Poncla och en aldrig åter sedd katt vid lägerelden. Tiden gick sin gilla gång och när det var tillräckligt kallt ute, då gick vi andra ner till elden. Elden var 783°C - (uppmätt via en militärapparat som Skallen haft med sig sen han muckade. Han snodde ju en massa grejjer då, på den tiden. Här har ni förresten en bild vi tog med hans tyska überFernglas: http://www.theage.com.au/ffximage/2007/05/01/js01srf_wipeout_wideweb__470x317,0.jpg. Man ser verkligen sjukt långt med den där.) Det småsnackades lite. En del satt bara tysta och lät sin livsglöd brinna upp i bensinlågorna. Skallen & Poncla, de satt där. De snackade mest. Försökte få oss lite yngre att börja göra en massa grejer. Fan, de häcklade ju Engström till förbannelse. Engström är ju hård, så han gav sig inte. Där bet de i sten. Och mig kuvade de inte heller! Ja, jag släpade ju förvisso dit en gran åt Poncla, men liksom... vadå... har man en kille som haft som nöje att explodera leksakskaniner på ryska bakgårdar snällt sägandes att man bör hämta honom en gran - då hämtar man honom en gran.
Sen hoppade jag ju på brinnande stockar, gick igenom eldslågor, smälte gummisulor et cetera - men allt det där var ju på eget initiativ.
Efter att vi alla hade suttit där en stund, vid brasan, och värmt oss till kakelugnar - tunga, hårda och glödgande - så bestämde jag mig för att gå och doppa huvudet i vattnet. Jag tog med mig en av pinnarna från elden, så jag kunde smälta fram ett hål ur isen. [Det var lite is där man skulle gå i. Annars var det 5-metersvågor. Det var bara en liten del som låg i lä av en stor stenbrygga, och det var ju där vi skulle i.] Det tog ett tag, men tillslut gick det. Sen körde jag ner skallen. Gick tillbaka därefter, endast för att direkt mötas av en uppenbart skärrad man i sin grövsta trotsålder, i full följd med att klä av sig alla sina kläder. Han sa att han skulle bada, Döskallen. Jag frågade honom om det var en utmaning. Sen var jag i full följd med att systematiskt lyfta av mig alla mina kläder. De fick bilda en hög på stenen under mig. Och det blev en jävligt fin hög, det ska ni tro.
Vi rusade ner mot vattnet - det hela blev lite av en sprintfinal. Jo, han vann den ju - det är sanningen - men jag vettetusan om jag inte var i längst. Jag var i alla händelser i, med hela kroppen, först. Vi tog inga pinnar med oss den här gången, vi bara plöjde genom islagret med några bastanta crawl. Så snöflingorna yrde.
Och det var så hårt. Det var så kärvt.
Vi gick ur vattnet, upp mot elden, så långsamt som det gick. Man ville ju inte skynda förbi ett så härligt ögonblick som när ens tår börjar till och ge sig i muskulaturen. Härefter satte vi oss ner och tinade framför granriset. Utan tröjjor, utan brallor. I Vattenregnet. Och framförallt: i Eldsregnet. Rätt skönt sådär, att vissa små ytor fick lov att torka lite snabbare än de andra. Där satt vi tills solen gick upp. Sen gick vi och kvasi-lade oss i våra sängar för att pseudo-sova. Engström satt uppe hela natten och röstade ut Roukus från ön. Sundén & Poncla gjorde nåt okänt på varsitt håll. Undantagen var Björklund & Andersson, de hade nån intern tävling, tror jag - eftersom de kom så pass sent in i vår, så måste det ju ha varit så. Alla de övriga - de höll sig inomhus.
På morgonradion hörde vi hur trettiofyra fregatter gått i sank, femtionio huskatter svepts bort med vinden, arton turister sugits ut ur sina sovkammarfönster, två barracker på fastlandet jämnats med marken, en explosion skett vid fyrkvarteret, sju frekvent kontinuerande strömabrott skedde & hur man ombord VV-färjan precis hade lyckats bogsera upp sig själva från havets botten.
