137.Jul: [5]

Sådär. Äntligen tillbaka. Äntligen tillbaka till bloggen. Aah... koppla av, glida lite med fingrarna över några tangenter... det är livet. MorBrorFar for ut på isen, så jag fick äntligen vara själv en stund :) Men nu kom de hem :(
Återigen: Ännu en solnedgång. Jag sitter med spotlight-belysning snett ovanifrån, skärmens strålning framifrån och en julgrans dekors belysning från höger. Inga sockar har jag. Nej, det är kallt. Dubbla t-shirt men ändå kallt.
Och jag återkommer till det: Långtråkigheten. Det är ju ingen här att hänga med. I skolan blir man ju mer bara van & slutligen less på att alltid vara kring folk, men när man rycks ur den vanan blir det lite för tomt.
Ser ni vad jag tvingas till att skriva nu? Nu, när jag inte har några bra historier att berätta. Inga bra inlägg jag orkar göra. Ett bra inlägg tar ju en sån jävla tid. Jag kan verkligen sympatisera och förstå de som bara skriver korta, meningslösa jävla inlägg - utan struktur och bilder. Det är ju fantastiskt enkelt! Behagligt, behagligt.
Vad mer, vad mer... Somnade inte förns 5 igår... det kan ju vara lite roligt att... veta. När man blir tillsagd att rätta till - då gäller det att bara streta emot och fela sönder det lite mer. Men ikväll kanske. Kanske att jag kan lägga mig 23 ikväll, och stiga upp tidigt imorrn, och fara ut i snön en stund, och utnyttja dagen. Det är planen. De här två gånga dagarna har ju varit lite för särartade - man måste få töja liite på reglerna kring jul, inte sant? Jo, nog tycker jag det. Nog tycker ni det.
Alltså... ni är ju också välkomna att skriva. Ni är välvälvälvälvälkomna. Välkomna. Känn er välkomna. Klaga lite. Ni kan ju inte alla va hos moster eller faster eller mormor eller farfar eller styvbror eller brormor. Nån av er måste ju va hemma. Vi kan ju inte alla va i Kramfors. Ni som är hemma. Skriv för helvete. Få mig att känna mig mindre ensam. Plzzzzzz!