Det känns som att jag sitter fastkedjad i ett fängelse där jag får uppleva samma dag om och om igen.
All denna stress för att hinna med, ångest över förlorad tid och längtan efter något nytt. De äter upp mig inifrån.
Jag bryts sakta ner, som en marmorstaty som blir utsatt för syra. Slutligen finner ni mig ståendes, nedbruten och sönder, en sandstensklippa i cypern. Jag känner hur orken lämnar min kropp, jag känner hur min glädje tynar bort såsom snön vi så nyligen välkomnat.
Jag försöker ta mig ut, jag sträcker mig efter frihet, jag kämpar för att leva. Om bara grinden kunde öppnas.