I gryningen gav vi oss iväg in i den bitande kylan, påbyltade med huvudbonader samt handskar. Redan tjugo minuter senare infann jag mig i den resliga byggnadens revir. I samma stund som jag klev in genom porten trängde sig kylan igenom mina lager av kläder, kröp genom mina vener och slöt sig kring mitt hjärta. Med tunga steg gick jag uppför den kalla stentrappan. En trappa utan ett eget förflutet, en trappa utan liv inom sig, en trappa utan framtid.

Jag slöt mina ögon för att fly undan från dessa depressiva tankar och när jag åter öppnade dem fann jag mig själv stående framför en enorm svart grind. Allt runt omkring mig flöt förbi som i en dimma av suckar, där fanns endast bleka innandömen och tyngda hjärtan. Bortom grinden väntade mig ett öde jag inte kunde frammana ens i mina drömmar, ett öde som blott högre makter kunnat se. En sista gång fylldes mina lungor av denna dimma innan jag med en darrande hand öppnade grinden till det okända.