091.Kontroversiellt Om Självmord.

Kontroverser är ett väldigt krångel. Det är ett irriterande fenomen, minst sagt. Världen vore, absolut, klart mycket bättre om det inte fanns saker som gav upphov till dem. Visst, motargument i anda med: ”människan behöver stimulans för att orka något, människan behöver diskutera, människan är ett socialt flockdjur” etc. kan hävdas, men jag förbiser dylika. Det hela blir en sorts ±situation: Avskaffandet av kontroverser – positivt, då folk enas – jämte bristen på stimuli – negativt, ifall man anser att människan gläds åt att diskutera.
De uppstår i vilket fall som helst väldigt ofta, kontroverserna. Temat självmord är ett sådant fall där det, om inte alltid, så åtminstone väldigt ofta, blir komplikationer och vitt skiljda åsikter. Det är, för mig, svårt att uppge en tydlig inställning till självmord, självmords legalitet, självmordsmedhjälp etc.

Uppdrag Granskning hade alldeles nyss (10/9, repris 11/9), ett program om just medhjälp till självmord över internet. Som vanligt var UG extremt vinklat, men om vi åsidoser detta, så var reportaget i helhet rätt så intressant. Bland annat fick man höra rösten av Magnus Brahn, författare till Svensk Självmordsguide och upphovsman till sidan Fajaf.com samt dess tillhörande blogg. Han kommenterade kort sitt syfte med Svensk Självmordsguide.
Senare i reportaget var det en intervju med en 33-årig man som på internet gått under alias Makarow, och tydligen varit ”passiv medhjälpare” (via distribution av metoder samt uppmaningar & råd), till flertalet självmord.

Det jag blir allra mest irriterad över i ett sådant här program är bristen på allt intressant. Varje gång är det likadant. Man tar inte riktigt upp de frågor jag eftersöker; man går inte riktigt tillräckligt djupt in i diskussionerna - oftast väljer man att diskutera sakfrågor, lite etik, lite moral.
Tyvärr lyckades varken Brahn eller Makarow imponera, varken retoriskt eller sakligt. Förvisso gavs de väl inte väldigt mycket funderartid – och, åtminstone Makarow, var dessutom under enorm press (iochmed att han konfronterats med realiteten av sitt digitala & anonyma agerande; att en människa faktiskt hade dött, och att dennes föräldrar var djupt sorgsna och oförlåtande mot Makarows handlande).

Juridiska detaljer:
I Sverige är det inte brottsligt att begå självmord, (jag har felaktigt hävdat detta i någon muntlig diskussion med, säg, Peter eller Adrian e.d.). Ej heller är det brottsligt att medhjälpa till ett självmord. Det är inte brottsligt att skapa, tillhandahålla eller sprida information, inte brottsligt att uttrycka åsikter (ex: uppmana till ett självmord).
De senare delarna är givetvis grundstenar i yttrandefriheten. (Ni vet, det där pappret FN fyllde med tecken, som hela världen sedan bestämde sig för att blint följa.)

När jag hör om folk som försöker förebygga självmord känner jag mig kluven. Dels sympatisk, i det att man förstås – i första hand, alltid – bör försöka samtala med den suicidala personen. Det här är grundläggande grejer, ni har hört om det förr... Samtidigt blir jag väldigt anti när jag hör om hur man bör förbjuda sajter som sprider viss information.
Viss information, som ej är lämplig för henne, som han bestämt, att den där inte ska få läsa.

Det finns inga enkla vägar ur problemet. Jag har dock två alternativ:
Det första är att man förbjuder – d.v.s. att man skapar en lag som kriminaliserar – uppmanande till självmord. Jag är absolut inte för uppmanande av självmord. Det är förvisso en mänsklig rättighet – att få uttrycka vad man vill – men samtidigt för det med sig så många konsekvenser. Det man i FN:s stadga inte har tagit hänsyn till är, förstås, de avvikande. Man har utgått ifrån en norm (förutsatt att det nu finns en sådan), där folk (folk betyder här: vuxna [att hjärnan ska ha utvecklats till fullo {ålder för denna mognad varierar marginellt, men säg kring 22-28 år}], samt ej psykiskt störda (ha i åtanke att det finns kopiöst många psykiska störningar, stora som små)), tänker och agerar exakt likadant, världen över – att det är en universell stadga man han lyckats få fram.
Tyvärr är det nog inte så.
Jag har inga siffror att tillgå, men jag uppskattar väl ändå att en definitiv majoritet av jordens befolkning (i alla fall av de människor som lever i de mer civiliserade samhällena, där kulturerna har tillåtits bli miljoner; och tillåtits bli specialiserade – där fixeringen vid ideal [kanske/relativt] har blivit väl utvecklad), lider av någon sorts psykisk störning.
Jag uppskattar dessutom att en stor del av jordens befolkning är i tidiga skeden av sina liv – och om vi nu köper ej-utvecklade-hjärnan-teorin – ej är kapabla att riktigt fatta förnuftiga (förnuftiga i förhållande till samhällets/de vuxnas norm av förnuft), beslut. (Det centra som sägs sköta förnuftet är en av de delar som faktiskt utvecklas allra sist i hjärnan. Vad nu detta kan bero på kan man ju bara spekulera i. Evolutionen visar ju dock tydligt att det inte är ett krav för hjärnan att behöva vara fullt utvecklad för vår ras överlevnad. Kanhända man kan välja att se det som ett sätt att kontrollera populationen på – att en viss procent av den gör oförnuftiga beslut [säkerligen dem med lite halvdan genbank...], vid ring ålder och dör. [Nej, förstås inte. Evolutionen fungerar ju inte heller på det viset. Men ändå kul.])
Jag anser att man ska få tillåtas att sprida all objektiv information. All objektiv information. Detaljerad kartläggning av självmordstillvägagångssätt, om man så önskar – så länge som den är objektiv. Det är det centrala. Läsaren måste få en chans att bilda sig en egen uppfattning.
Det värsta, och det som nu sker, är att läsaren interagerar med folk som direkt har inflytande på denne. Och när det krisar inombords så är man förstås mottagligare för alla förslag – kristillstånd räknar jag som en tillfällig psykisk störning, om någon undrar.
Men för att behålla yttrandefriheten [visst, det är hyckleri & myteri på hög nivå – man kan inte klippa och klistra och sedan påstå att man behållit någonting precis som det var], så anser jag att man ska få publicera all information, så länge den är objektiv.
Det skulle verkligen gagna alla, tror jag.
Straffbelägga partiska & manipulativa krafter – det var förslag ett.

Förslag två är egentligen tveksamt om jag ens borde ta mig tid att nämna. Det är ganska tamt. Och svårt att iscensätta, dessutom. Men min tanke är klar hos mig.
Det finns statistik, fastställd på många, separata håll – alltså: objektiv – som visar att få av de som gjort ett självmordsförsök därefter fortskrider till att faktiskt begå självmord. (10% av de som överlevt självmordsförsök begår självmord.) Detta tyder ju onekligen på att man allt som oftast – i slutändan – inte alls vill förlora livet. (Nej, givetvis inte. Hade jag valet, hade jag levt i all evighet. [obs. med reserverad möjlighet att slutligen begå självmord, samt reserverad möjlighet att därefter – för man behåller ju något sorts medvetande, inte sant? – kunna reinkarnera mig själv, in i livscykeln, återigen.])
Ur detta skulle man kunna ta lärdom. (Dödshjälp blir nu väldigt aktuellt, men jag känner att jag verkligen inte behöver ännu ett sidospår i den här monologen.) Det omöjliga, men också det jag eftersträvar framhäva som andra utväg, är att man, helst alltid, ska kunna ha en bisittare, som assisterar en med självmordet (vattnar ur ordets betydelse en aning, men ändå).
Den självmördande får inte veta om det, men den assisterande skulle här kunna lura denne att tro att han/hon begår självmord – medan den assisterande i verkligheten vakar över självmördaren, kanske till och med aktivt försöker sabotera självmordet. (Vad ska han säga härnäst? Att staten ska börja sprida missinformativa texter om självmordsrecept? Jag håller med; det här stycket har spårat ur. I huvudet verkade det hela logiskt, men nu ser jag att det hela är väldigt, väldigt ologiskt och ej genomförbart. Kanske, iochförsig, för en liten del – för de som ger sig hän, och tror de kan lyckas, på det här viset, att rädda någon.) Min poäng är att den som trott att han/hon begått självmord strax efter ett eventuellt insomnande/några panikartade sista, skälvande sekunder av livet vaknar till och upptäcker att han/hon inte alls kommer att dö. En uppenbar och troligen ofrånkomlig reaktion lär väl bli ilska, men att det sedan kan komma att förvandlas till tacksamhet och självinsikt. Då skulle man komma runt självmorden, samt ”mirakulöst kurera” de självmordsbenägna.
Skitdålig teori. Men om det gick. Om det gick att behålla livet och ändå få insikten.
Men okej, gå efter min första teori. Den bibehåller jag och stöttar.
Nej fan vad dumt det här sista var. Vill behålla texten, så ni hänger med i resonemanget - men jag stöder det inte längre! Det vore ju rent diktatoriskt; Att bestämma över en annans liv. Jag skriver längst ner på sidan om en liknande idé - välj den framför denna.

Det jag saknade – för övrigt – i Uppdrag Granskning och alla dess forna tvillingprogram, var den filosofiska diskussionen om livet, döden & självmordet.
De som blir drabbade av ett självmord är alltid de som blir kvar – aldrig den som tar sitt liv. Jag tycker inte att man på nåt sätt kan framhålla ett solitt argument som bevisar att den som begår självmord lider på något sätt. (Endast religiösa påpekanden slinker förbi; genom religion kan den religiösa självmördaren lida, ja.) Men argument som: ”Jag är så mycket gladare nu, det var bra att jag inte tog mitt liv – hade jag gjort det, hade jag inte fått uppleva allt som jag upplever nu.” Nej, det hade man förstås inte fått göra – men givetvis, givetvis lider man då, som död, inte av denna brist, heller. Det är bara omgivningen, som vanligt, som lider. [precis som galenskapsresonemanget - att vara galen spelar ju ingen roll om man uppfattar det som att man är frisk...]
Givetvis lider inte den avlidne (Har alltid fascinerats av just det ordet, förresten. Avliden. Var kommer det ifrån? Min direkta tolkning är ju att andra stavelsen avser ordet ”lidande”, och att man alltså, när man är död, är av med lidandet. Vilket genererar en mycket cynisk och pessimistisk syn på livet. Misstänker dock, istället, att man har avlidit ifrån det lidande man upplevt just innan döden. Att livet i sig var gott. Att man led lite. Att man blev av med lidandet vid sin död – eventuellt steg till himlen etc. etc. Hursomhelst: fascinerande.), heller av att någon av de som fortfarande är vid liv lider.
Man lider inte heller av att vara egoistisk – inte ens egoistisk i slutskedet av livet, så till den milda grad att man bara tänker på sig själv; utför själviska önskan: att dö. Livet bör egentligen styras endast av egoism. Det gagnar inte människan i allmänhet, men det gagnar individen. Tyvärr, för individen, är man avegoismiserad av samhället – där man tvingas tillhöra olika skikt, och ska dela med sig. Det är två vänstergrenar som kolliderar här, märker ni det? Kommunism & anarki.
Vi vet ju ingenting om livet efter döden. Därför bör jag inte spekulera i det, men om jag inte ska spekulera i det, så ska ingen annan heller göra det. Alla andra spekulerar, jag följer gladeligen med i strömmen. Och inställer mig mitt i kontroversens medelpunkt. Och gläds åt att få diskutera, stimuleras.
01:41 2008-09-12

Efter att ha lyssnat igenom det oavbrutna samtalet mellan Karin Mattisson, (för Uppdrag Granskning), och Magnus Brahn (ansvarig utgivare av Svensk Självmordsguide), så vill jag lägga till ytterligare några kommentarer.
Denna c:a 26 min. långa konversation – som sedan klipptes ned till c:a 30 sek – gav mycket bättre insikt i hur Brahn har tänkt och även en del mer djupgående tankar framhävs eller antyds.
Jag vill koncentrera mig på en sak Karin Mattisson nämnde. De diskuterade om hur självmordstillvägagångssätten är väl detaljerat beskrivna på SSG. Exempelvis finns där råd om hur man kan ta sitt liv via kemikalier (narkotika och dylikt).
Hon nämnde också att statisk ju visar – tror jag nämnde det ovan – att många, majoriteten, av de som begår ett självmordsförsök, inte följer upp detta med ännu ett. Alltså: Att man efter självmordsförsöket ångrar sin ståndpunkt, vill leva.
Låt oss säga att en del av dessa som begår och överlever egentligen, oortodoxt, söker efter hjälp. Många hävdar ju det, att man försöker ta sitt liv eller att man skadar sig för att få uppmärksamhet; för att man egentligen vill ha hjälp.
Just på detta vis kan ju faktiskt SSG hjälpa väldigt många från att inte dö. Om man nu vill få uppmärksamhet via självmordsförsök så får man väl anta att vissa metoder kan uteslutas – t.ex. hängning, död via eldvapen, död via fall och dylika; de oåterkalleliga metoderna. Däremot är metoder som skadar men inte dödar väl lämpade för syftet. Ett i populärkultur ofta demonstrerat exempel är handledsskärning. Även drogöverdosering är väldigt vanligt.
Om man nu rådfrågar SSG, med inställningen: söka uppmärksamhet, inte dö, så kan man förstås välja att hålla sig under de dödliga gränserna.
Man kan alltså läsa om hur man tar livet av sig, genom att dränera blod – sedan skära sig felaktigt, så att blodet töms ut avsevärt långsammare; så att man har en chans att hittas och därefter bli hospitaliserad.
Man kan alltså läsa sig till överdosen, sedan medvetet lägga sig under den – i hopp om att behålla livet.
(Återkoppla ev. till Förslag två, ovan. Om hur man undviker självmord.)

Det är bara en teori, men visst borde det kunna fungera på det viset?
Givetvis varierar det extremt från person till person. Hur fast besluten man är, vilken ingångsställning man har, et cetera.
Nej, man borde ju inte – om man är väldigt ledsen och självmordsbenägen – kunna tänka så pass rationellt att man underdoserar eller skär fel eller allmänt; felar i självmordet, men återigen: det är väldigt svårt att förutsäga vilka människor som tar del av informationen, hur de gör det och hur efterföljderna blir.
20:38 2008-09-15

Uppdrag Granskning: http://svt.se/content/1/c8/01/24/13/81/UG_080910.asx
Fajaf blogg: http://www.fajaf.com/blog/
SSG: http://www.sjalvmord.com/