Nu har den växt sig stor, Kräftan. Visst hade vi det på känn? Jag hade det på känn.Alla springer ur nåt. Man utvecklar sig. Vissa går dagis, andra efterblir. Alla samlas de i årskurs 1. De följs åt genom lågstadiet, kanske följs de även genom mellanstadiet. Många separeras vid högstadiet. Statistiskt är det ungefär här man börjar profilera sig på riktigt - tonåringen finner sig själv. Förstås är det löjeväckande, då en person utvecklas, finner & profilerar sig varje dag, på ett nytt sätt; livet igenom. Ingen vandrar omkring som ett tomt spöke i 13 år, för att sedan hyperexpandera när betygen pressas mot bröstkorgen. Vissa driver runt tills årskurs 9, slutstadiet. Sedan är man officiellt fri - sedan är man inofficiellt ändå kvarhållen för ytterligare tre års utveckling. Man väljer gymnasium. Första valet, största kvalet? Vidare profilering. Vissa saknar stimulans, vissa trycker vidare.
Man kanske läser sig vidare på samhällsvetenskapligt håll - blir samhällsvetare & filosof. Förkastar allt och motpolariserar sig till rektor.
Man kanske istället blir matematik- & fysiklärare. Kanske sedan utvecklar sig till Teknik-College-lärare.
Man kanske börjar blogga på en liten skitblogg. Går till en större, en kollektivblogg.
Man kanske slutar sina dar som solist iallafall.
Man kanske slutar sina dar som en förgrening, med modern sakta döendes ifrån en; när en själv skjuter nya skott där modern en gång frodades.
Man kanske ändå behåller en stärkelseledare med i spelet, kräftan till trots.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar