CU05 - Blue

Kapitel 5

Fuktigt. Vatten. Vatten över allt. Vatten som var blött. Vart tog den vackra men lite solkiga himlen vägen? Natten försvann. Men kolla! Spridda sopor, tunga kläder, förstörda möbler och… röra. Kaos. Så mycket oreda har det inte ens varit i Anna-Saras rum. En ”evil look” tillbaka. Indeed Peter, indeed. Nej Tove, nej Moa, nej. Det luktade inte trevligt, såg inte trevligt ut, kändes inte trevligt, var inte bra, Ett svagt eko studsade på gatorna. Kallt. Gräset såg onaturligt mjukt ut. Faktum var att fiskebåten inte alls kunde avgöra ifall det såg trevligt ut eller inte, för världen var dunkel. Men detta dunkel kanske inte var särskilt trevligt. Däremot var trycket förargligt högt. Inte ett psykiskt tryck utan ett fysiskt. Eller ja, både och. Kanske. Det kändes i varenda lem, i varje planka, på vart enda däck och i alla skruvar, spikar och vrår. Det tärde. Det sved.

Begravd under ytan. Djupt där nere. Märkligt. Vattnet hade lagt sig som ett täcke, sagt god natt till staden. Havets vatten. Det förstod fiskebåten. Det gick inte att undvika. Det trängde sig på. Ingen kan fly. Havet hade kommit. Mörkret slöt sig kring alla kanter och konturer. Nu fanns det ingen frihet, ingen tid kvar, ingen frisk luft och ingen dag. Bara skymning. Skymning och stress. En ofrånkomlig känsla av bitter panik och en våldsam förskräckelse när inget annat än vatten drogs in i lungorna när fiskebåten försökte andas. Det gick tungt. Tungrott – så fyndigt. Haha, humor in i det sista. Väldigt roligt… Roligt att falla utan kontroll, falla utan fallskärm, falla ner mot den älskade jorden som nu har helt andra motiv än att föda och göda liv. Moln överallt. Genom molnen faller fiskebåten, genom det blå. Panik. Ramla i en värld av osäkerhet. Panik. Det är illusionen som skapar situationen. Situationen var den att skattkistan skulle förbli oöppnad på havets botten. Bortkastad och bortglömd. Hemma. För alltid… som om någon skulle bry sig. Genom dunklet, förbi dimman, bortom tiden, uppenbarade sig något konkret. Något fiskebåten kunde se men ändå inte. Ty en ide, en tanke fanns där – fanns där som ursprungen ur fiskebåtens själ. I havets djup förlorad, tillintetgjord och plågad, framklämd men ändå frivillig, en föreställning där fanns. I fiskebåtens sinne ekade det: ”Låt mig. Låt mig ligga. På vattnet. En sekund är allt jag begär. Låt mig. Allt jag önskar. På vattnet, en sista sekund på vattnet.”

“If the water is calm I'll just float
If it's rough and high
I'll pretend that I'm a boat
Lay me on the water”

VA04 - Igår En Morgon

Kapitel 4

Syrsorna förde ett herrans liv på slätten. Lukten av ladugård spred sig med vinden från inlandet. Morgonens kaffe blev, precis som vanligt, serverat i tid. Solen sträckte på sig, visade sina muskler, för att sedan sätta sig till ro på den ljusblåa skivan.
Fiskebåten guppade trött och försiktigt in i den lilla främmande hamnen. Det var ovanligt tyst denna morgon. Vågorna som rullade efter besökaren skapade inte ett endaste ljud. Snart kom man på att det var Isak (som hade kommit sent, men hellre sent än aldrig, visst?) som råkat sätta sig på kontrollen, rättare sagt på muteknappen. Fumligt lyckades han få igång ljudet innan något viktigt hände. Ett par klagande kommentarer från några SI:are lyckades lätta stämningen en aning när det blev som mest pinsamt. Mm, jo.
Gryningen var inte bara en helt vanlig gryning, utan också en metaforisk sådan. Den symboliserade i själva verket en ny tid. Tid för förändring. Men nej, ingen skulle få öppna skattkistan, inte än i alla fall. Ibland måste man ta beslut även fast man inte vill, även fast man inte känner till alla konsekvenser. Man är rädd. Man gör det därför att man måste. Det vet man. Och om man inte vet så känner man. Som en försiktig, mjuk vind som vidrör ens själ men som snart tar tag och vrider om. Måste innan det är för sent.

“Oh gentle on the wing
Where I want to be
Listen to the breeze flow
Lay me on the water”

Frihet. Äntligen, efter så många år. Luften var frisk, dagen var ung. Aldrig hade fiskebåten kunnat gissa att livet, utan längtan tillbaka till tryggheten, kunde vara så öppet, så levande.
I staden hade den dagliga proceduren dragit igång på allvar och även om det var en liten stad så fanns där oväsen. Men det betydde också att, bland all
Reklampaus!
”ICA stormarknad, Maxi!” Anna-Sara lyckades slänga in några kritiserande meningar riktade mot Marcus, precis som om det var hans fel att manuset var så dåligt. Men innan han hann säga något fyndigt tillbaka så drog historien igång igen. Tänk på den gamla goda tiden då pauserna var kortare. Underbart.
Men det betydde också att, bland all förvirring och bland alla tunnelseende individer, så kunde en liten fiskebåt lätt röra sig omkring utan att väcka oönskad uppmärksamhet. Efter en sådan krävande natt som fiskebåten upplevt så uppskattades detta i hög grad. Vattnet smekte försiktigt den nyvakna sandstranden medan fiskebåten sakta äntrade staden.

Ambivalens. Att veta vad man tycker. Att finna en åsikt. Sätta ett mål, starta ett projekt, finna mening. Göra karriär av livet. Att falla ner, upp för en backe, saker blir så lätta då, och man uppnår något på samma gång. Men inte idag, inte än.
Så mycket förvirring, så mycket ångest. Tro hit och dit. Tro visste alltid bäst. Kunskap fick tro att blekna. Tro fick kunskap att uppfattas som något oförnuftigt. Inget hade hänt, inget hade förändrats fast tiden rusat fram. Äventyr efter äventyr hade blivit realiserade och bortglömda, de åstadkom så mycket men samtidigt så lite. Konflikter var det enda som kunde ha haft potential skapt något nytt, tillfört en krydda, tänt en revolution. Men vad gjorde det när ingen vilja fanns, eller viljan fanns men inte styrkan eller modet. Det var för svårt att leva, men att dö väckte rädsla, för man visste inte vad som finns bortom skyn. Kan egentligen ingen förändring också vara en förändring? Allt är relativt. Ambivalens.
Natten smög sig på fortare än vad tv-folket någonsin kunnat gissa. Stadens värme räckte nätt och jämt för att förhindra en exponentiell ökning av frusna själar. Att längta till nästa dag var både välkommet och föraktat. En stad på havets tröskel.

Besökaren, resenären, var inte ensam, för det var så många andra, liksom denna, som också var på besök i staden, alla av olika anledningar. ”Hej, glöm inte att skicka ett vykort!” besvaras med ett ”Jo… visst”. Vad ingen av dem hade förväntat sig var att staden, så full av liv och rörelse, kunde vara så död. Detta tänkte de givetvis inte på just då, just när de anlänt, utan senare, kanske dagar efter, när de lade sig ner i hotellsängen och blickade tillbaka på dagens, äventyrets, natur.
Dock, för stunden så var staden fantastisk. Klar, ljus och lätt. Det gick att andas, att tänka och att finnas. Oljan, avgaserna och nedskräpningen var putsveck. Rent utan att det var sjukligt. Hemtrevligt utan att man var hemma och även bättre än det vanliga borta.
Allt är förhållandevis i förhållande. Ett förhållande mellan fiskebåten och staden började gro, även om staden enbart var ett stopp på vägen så kunde en och annan rot gro fast i marken. En föraning om vad som komma skall? Kanske. Fast samtidigt så långt ifrån framtiden som man bara kan komma. Snart.
Mellan våningarna, kretsarna, hoppade signaler. Enligt brusteorin borde hälften inte ha funnits, men där hittades de ändå oskiljbara från varandra. Ett meddelande till ett okänt cortex fastade i tullen och dröjde ett slag. Men när det tillslut kommer fram så insåg fiskebåten det som den anat men ej tänkt.

VA03 - Fall

Kapitel 3

Att släppa allt, att låta stundens intensiva palett sätta färg på dina sinnen, är, när det vill sig, ofrånkomligt. Det hände ofta för vissa, nästan aldrig för andra. Ibland lurar man sig själv, man tror att man har kontroll, men det är enbart en illusion. En dröm. Som att hoppa fallskärm. En klantig fallskärmshoppare som, väl i luften, för ett ögonblick, lyckas tro att denne glömt att ta med sig sin fallskärm. Panik. Falla i en värld av osäkerhet. Besinningslös skräck. Det är illusionen som skapar situationen. Vad gör man? Vad kan man göra?

Detta var just vad som hände molnet. Just då. Storm, regn och vind. Vågor högre än fiskebåtens mast kastade sig över havet, och luftens krafter slungade molnet över himlen, som om någon spänt fast det i en slangbella och sedan släppt taget. Mörker. Mörkblåa nyanser i rörelse.

Regnet piskade fiskebåtens högsta däck, iskallt och hårt. Blött blev det också. Oskans dunder spred sig från ena horisonten till den andra. Öronbedövande. Var det någon som tände lyset för en kort sekund? Små. Korta. Blixtar. Ett gammalt fotografi. Ingen plats för gamla minnen när stundens hetta får en att koka. Kallt. Men den målmedvetna gestalten, envis som den var, rusade genom landskapet, blundandes inför alla hinder. Tystnad.

“If the water is calm

I'll just float

If it's rough and high

I'll pretend that I'm a boat

Lay me on the water”

När allt mod, allt hopp är som bortblåst, inskrivet i sanden och utsuddat av havets gungande rörelse. När man sålt smöret, tappat pengarna, förlorat sitt hem, sitt liv, sin frid. När ingen går att lita på, ingenting finns att luta sig mot och allting bara finns att frukta. När ens fjädrar är blöta och när ens ögon är för blodiga för att kunna se. När ens minnen är förrädiska och fyllda av svek, ens framtid enbart är en hård och kall återvändsgränd och ens yttre är en reflektion av ens vidrigt förkrossade och allvarligt köldskadade innandöme. När man faller utan fallskärm och ser ner på jorden, inte som sitt kärleksfulla hem, utan som sin ärkefiende, som snart kommer kräva ens liv. Då är godis extra gott.

“Oh candy seems to roll off of my tongue

I view all good citizens as one

But I don't feel like leading some campaign

Just lay me on the water”

Syrsorna förde ett herrans liv på slätten. Lukten av ladugård spred sig med vinden från inlandet. Morgonens kaffe blev, precis som vanligt, serverat i tid. Solen sträckte på sig, visade sina muskler, för att sedan sätta sig till ro på den ljusblåa skivan.

Fiskebåten guppade trött och försiktigt in i den lilla främmande hamnen. Det var ovanligt tyst denna morgon. Vågorna som rullade efter besökaren skapade inte ett endaste ljud. Snart kom man på att det var Isak (som hade kommit sent, men hellre sent än aldrig, visst?) som råkat sätta sig på kontrollen, rättare sagt på muteknappen. Fumligt lyckades han få igång ljudet innan något viktigt hände. Ett par klagande kommentarer från några SI:are lyckades lätta stämningen en aning när det blev som mest pinsamt. Mm, jo.

Gryningen var inte bara en helt vanlig gryning, utan också en metaforisk sådan. Den symboliserade i själva verket en ny tid. Tid för förändring. Men nej, ingen skulle få öppna skattkistan, inte än i alla fall. Ibland måste man ta beslut även fast man inte vill, även fast man inte känner till alla konsekvenser. Man är rädd. Man gör det därför att man måste. Det vet man. Och om man inte vet så känner man. Som en försiktig, mjuk vind som vidrör ens själ men som snart tar tag och vrider om. Måste innan det är för sent.

“Oh gentle on the wing

Where I want to be

Listen to the breeze flow

Lay me on the water”

.

Snart skall jag äta middag#2 för idag. Kanske kollar jag på Gilmore Girls också. Jo, även jag önskar att det fanns något av intresse att berätta, eller länka till, eller att filma och sedan ladda upp. Men det känns bara tomt. I arkivet.

Imorgon är det måndag. Det är ju något man kan prata om ett tag... Ett relativt kort tag. Men jag har gitarr imorgon, i alla fall. Så där har ni det: något för pressen att skriva om. Skvallra om. Det finns många skandalrubriker gömda i den historien. Alltför många..

Jag måste plugga in engelska-presentationen innan jag går och lägger mig. De vill ju aldrig att man skall ha en färdigskriven text inövad, men vafan.. De kan inte förvänta sig att man skall hålla ett improviserat tal! Det skulle ju nästan vara värre än ett vanligt samtal.

Godnatt.

086.Trevande Vardag.

Precis. Som ni uträknat.
Det blir en ny människa ni, till det yttre, får träffa imorgon morgon.
Och precis: Imorgon morgon. Det stämmer. Det är inte ett oavsiktligt upprepande. Även om sådana är alltför vanliga i text.... . . . .. . .
Tanken är, hursomhelst, att jag ska ta och vakna upp lite smidigare... stiga upp lite tidigare...
Att jag sedan ska cykla mig, hemifrån och till Börjes Klippstuga på Björnvägen, Ersboda, för att där bli restaurerad så gott det går. De öppnar 08:30. Jag öppnar mig för skolning 09:30.
Det är nemas problemas, alltså.
Vad tar det egentligen att stajlas till.... 10 min? 15? Något sådant.
Sen är det ju bara en cykeltur på 20 min, så är man framme.

Fast fan. Vill jag verkligen klippa mig? Waste:a 200-300 spänn eller vad det nu summeras till...? Det är tveeeeksamt.
Fick ju ett bud om gratisklippning.
Jag borde ha tackat ja, till det.

Skulle ha klippt mig i fredags.
Saker kom emellan.
Saker kommer alltid emellan.
Det är enerverande.
Hur mycket som finns att göra.
Hur mycket det alltid finns att göra.
Det finns alltid mycket att göra.
Man missar alltid något.
Tredela mig, så hinner jag hälften.

Äh.
Jag fortsätter monologen i sömnen.
Blir väl ungefär lika givande där.

Är iallafall tillbaka.
Det är trevligt.
Hemtrevligt.

Vill ni veta?

Hej alla kära bloggare, hoppas ni har hafte en fartfylld helg med massor av roligheter.

Jag har då en liten fråga till alla er som bloggat på senaste tiden. Finnse det ett intresse att jag publicerar min jobbigaste fjälldag. Den dag som spelade den viktigaste rollen i varför jag ens befann mig på fjället. Den dag då jag fick min bilder. Den dag då jag nästan dräpte mig själv av ren dumhet. Ja vill ni veta kommentera.

IS02 Någon måste ju

Kapitel 2

Ett moln, ett stackars moln på himlen. Ett stackars moln bland alla andra stackars moln på himlen. Ett moln, svävandes, flytandes, betraktandes - för alltid fast på skyns blåa fasad. Ett moln av kunskap, vishet och mod. Detta moln rörde sig likt en rocka, som en tyst och försiktig rocka på himlavalvets botten. Ingen tänkte på det, ingen såg det fast det fanns där, men molnet såg allting.
Tyst var det där uppe, tyst och kallt. Men eftermiddagssolen värmde tidvis med sina lena, mjuka strålar. Som under en nervkittlande slutspelsmatch i ishockey stirrade molnet ner på havets spegel där fiskebåten guppade fram. Som under en sensationell spelning av självaste bob hund sög molnet in alla intryck och rörelser, alla vackra färger, ljud och tankar.
Under ett ögonblick stannade allt. Oj, Simon tryckte visst på paus på fjärrkontrollen. En förundran sökte sig hastigt genom molnets förstånd, en svag irritation väcktes. Pausen varade så pass länge så att man började undra ifall Simon inte kunde finna playknappen. Kul, kontrollen hade säkert fallit på golvet och rullat in under fåtöljen. Suck, ännu en oönskad atletisk rörelse just som det vart spännande.
Lyckligtvis fann Martina kontrollen innan någon tappat fattningen. Ett förnöjt leende och snart började vågorna röra sig igen, reflekterade lite ljus i någons ögon som snabbt kisade för att kompensera.
Molnet glömde strax bort denna incident. Nu hade båten börjat samtala med havet. Lyckligtvis visste molnet redan vad som skulle hända, men var ändock sporrad på att få uppleva stundens, nuets scen.

Fiskebåten hade kastat sitt ankare. Livbojarna var redo, även om de aldrig skulle kunna vara tillräckligt redo, men de gör ju sitt bästa - får man hoppas. Tiden rusade fram, och snart skulle solen flyga sin kos.
En oväntad vändning. Men det var inte Peter som kastat bort sin nyöppnade Trocadero eller Adrian som förlorat sin manlighet i en diskussion med Ida, utan det var något mycket, mycket allvarligare än så.
En plötslig vind fick molnet att börja driva nordost, och för en stund tycktes fiskebåten förbli förankrad, men när den självlysande himlakroppen återigen överraskade vid havets kant så uppenbarade sig verkligheten.
Fiskebåten hade satt en kurs, och det var inte psykologi A, utan en kurs som i färdriktning. Hastigt studsade fiskebåten över havets vågor, som om den vore jagad av solens oundvikliga strålar. Åttio knop var ingenting! Nittio, hundra… vart skulle det här sluta? Går det att fly från dagen?
Någon måste ju försöka.

”Colors paint great pictures in my dreams
Shining off the rust that I have seen
But I don't need to show them to the world
Just lay me on the water”

IS01 Född vid flodens refräng

Kapitel 1

Född vid flodens refräng

Det var en gång en liten fiskebåt. Men den hade en vän. Den hade en pålitlig vän som alltid fanns där. Denna vän var havet. Det blå havet. Den lilla fiskebåten kunde löst spendera flertalet veckor ute på detta hav, och varje gång när den verkligen behövde lägga till så fick det ske illa kvickt. Längtan tillbaka var överväldigande. Snabbt! Ett rus mot horisonten.

Fiskebåten hade många åsikter och funderingar – vissa av större vikt än andra, men en sak var säker, och det var fiskebåtens kista – den hade nämligen ett toppmodernt lås. Väl ute på havet kunde fiskebåten känna sig trygg, och när det hände så startades det diskussioner och debatter utan dess like, givetvis med havet då. De kunde hålla på i timmar, och när natten väl börjat dra sig och en ny dag inlett sin forskning kring den plana horisonten så var det föga oförväntat att samma diskussionsämne fortfarande pågick.

En eftermiddag, strax efter det att fiskmåsarna tröttnat på att flaxa och skrika och äntligen satt sig för en liten lur, kom fiskebåten att stöta på en mycket egendomlig och främmande tanke. En tanke som ingen på hundra sjömil stött på. Detta var fiskebåten självklart tvungen att snarast förmedla till det bottenlösa, ytliga havet.

“Thinking 'bout the water for a sign

Waiting for the moment to arise

I know that no man could ever fly

Just lay me on the water”

Det blå havet, förr så oskyldigt, så konstant och konservativt, så hårt och så mjukt, var nu blott en skugga av dess forna gestalt. Det egendomliga var att inget egentligen hade hänt, men det var väl just det, ingenting. Tiden sätter sina egna spår, sår det den själv senare kommer att skörda, och den lämnar ingen opåverkad. Det var nog tiden som hade vidrört havets inre person.

En ficklampa är inte precis som solljus, men vilket ljus som helst är ljust nog när man fumlar i mörker. Fiskebåten var inte alls bortglömd, inte det, nej! Fiskebåten var det enda vågframkallande väsen som fick havet att glömma gamla ostar och fokusera på ordformen presens. En liten eld på nattens sotfärgade horisont. Havet livnärde sig krampaktigt på dessa tidsmässigt ynkliga besök som fiskebåten gjorde, och som, enligt vattnets anseende, inte alls tog plats särskilt ofta. Utan fiskebåten skulle havet, klyschigt nog, för länge sedan förfrusit.

Men hur man än vred på det så skulle det alltid finnas något som kändes fel, något som man inte kan peka ut, eller ringa in. En defekt som bara fanns där, en känsla utan ursprung, mening eller orsak. Denna känsla fanns överallt, hos allt och alla som beträdde havets mark. En åskådares uppfattning är, var, och har alltid varit, rätt.

Kanske var det en strävan efter något bättre som drev denna känsla. Ett påhitt som drivkraft – enligt vissa. Eller nyfikenhet, en traktan efter att få se den andra sidan av det stora och vidsträckta landskapet som vuxit upp bredvid havets fot. Ty där fanns en uppskjuten klippa som skymde sikten. Ibland kunde man se från ena sidan till den andra men det sade väldigt lite och lämnade mycket till betraktarens fantasi. Fantasi skapar behovet, skapar önskan, skapar viljan. Havet var fantasins brunn.

IS00 - Prolog

Förord

Efter många om och men, efter en och annan påtår och efter tillräckligt många andetag så beslutade jag mig för att äntligen publicera mitt lilla alster. Detta alster är inget annat än helt "random" berättelse byggd av överflödig tid, konstruerad av trista dagar och fundersamma minuter - spridda över en allt för lång tid. Hur som helst så önskar författaren en trevlig stund för dem som har lust. Vad är inte en blogg om inte en plats för amatörförfattare, artikelskribenter och reportrar. Tack på förhand. Tack.

Marcus

.

..........................................................................................................


Och här händer det ingenting alls, igen. Här på Tellus. Ibland lyckas man ju inbilla sig motsatsen.

.

Jag hade nästan glömt bort att vi träffade L. Danskog för inte så länge sedan. Igår eller idag var det. "Finns det många emo:s här på skolan?" Hahahaha! Nu när man slipper hans undervisning blir hans personlighet så mycket enklare att älska. Vem var det förresten som berättade om en rolig bild på honom? Isak? Det måste ha varit du. Jag önskar att jag hade kunnat infoga just den bilden här ovanför. Lars förtjänar ett komplett inlägg.

Det var många icke-100%-igt nyktra människor ute vid universitetsområdet ikväll. De är motbjudande. Jävla nollningar.

London

Ja, här kommer den utlovade fortsättningen på London-inläggen. Jag har ju lovat att försöka höja standarden på de, så jag ska göra mitt bästa.

Då jag inte kan lite på mitt minne helt, tänkte jag istället citera ur dagboken (som jag faktiskt förde med just det syftet:att använda som underlag vid inlägg-skrivandet).

Dag1. (börjar citera från i slutet av dan)

" Så strosade vi hem, med maten i påsen, glada och hungriga. Och, vips, blev vi stoppade av en svart kille och bland det första han sa var: jag vill följa er hem. Vad fan, hur dumma såg vi ut egentligen?!?"

Dag 3 (bry er inte om hoppen, tar bara med det roligaste ställena....)

" Det roligaste/randomaste som hände idag var nog när vi satt på en bänk mitt i ingenstans (en bilkorsning) och läste. Helt borta var vi och plötsligt stannar nån random man till vid vår bänk, säger något (vi var, som sagt, borta så vi hörde inte vad han sa) och kastar ett paket cigaretter till oss. Sedan går han vidare. Paketen var typ nästan full."

Dag 4

"Något som jag finner mycket faschinerande med London är priserna. Igår åt jag en glass för ca 30 sek, idag åt jag middag (+äpple) för ca 35 sek."

"Efteråt gick vi till Harrods och där krossades all självkänsla jag någonsin har haft... Och nej, den har fortfarande inte återhämtat sig."

Ev fortsättning may follow

På bilderna:

1)En söt liten ekorre

2) En coolt gammalt träd

3) T. rex