VA03 - Fall

Kapitel 3

Att släppa allt, att låta stundens intensiva palett sätta färg på dina sinnen, är, när det vill sig, ofrånkomligt. Det hände ofta för vissa, nästan aldrig för andra. Ibland lurar man sig själv, man tror att man har kontroll, men det är enbart en illusion. En dröm. Som att hoppa fallskärm. En klantig fallskärmshoppare som, väl i luften, för ett ögonblick, lyckas tro att denne glömt att ta med sig sin fallskärm. Panik. Falla i en värld av osäkerhet. Besinningslös skräck. Det är illusionen som skapar situationen. Vad gör man? Vad kan man göra?

Detta var just vad som hände molnet. Just då. Storm, regn och vind. Vågor högre än fiskebåtens mast kastade sig över havet, och luftens krafter slungade molnet över himlen, som om någon spänt fast det i en slangbella och sedan släppt taget. Mörker. Mörkblåa nyanser i rörelse.

Regnet piskade fiskebåtens högsta däck, iskallt och hårt. Blött blev det också. Oskans dunder spred sig från ena horisonten till den andra. Öronbedövande. Var det någon som tände lyset för en kort sekund? Små. Korta. Blixtar. Ett gammalt fotografi. Ingen plats för gamla minnen när stundens hetta får en att koka. Kallt. Men den målmedvetna gestalten, envis som den var, rusade genom landskapet, blundandes inför alla hinder. Tystnad.

“If the water is calm

I'll just float

If it's rough and high

I'll pretend that I'm a boat

Lay me on the water”

När allt mod, allt hopp är som bortblåst, inskrivet i sanden och utsuddat av havets gungande rörelse. När man sålt smöret, tappat pengarna, förlorat sitt hem, sitt liv, sin frid. När ingen går att lita på, ingenting finns att luta sig mot och allting bara finns att frukta. När ens fjädrar är blöta och när ens ögon är för blodiga för att kunna se. När ens minnen är förrädiska och fyllda av svek, ens framtid enbart är en hård och kall återvändsgränd och ens yttre är en reflektion av ens vidrigt förkrossade och allvarligt köldskadade innandöme. När man faller utan fallskärm och ser ner på jorden, inte som sitt kärleksfulla hem, utan som sin ärkefiende, som snart kommer kräva ens liv. Då är godis extra gott.

“Oh candy seems to roll off of my tongue

I view all good citizens as one

But I don't feel like leading some campaign

Just lay me on the water”

Syrsorna förde ett herrans liv på slätten. Lukten av ladugård spred sig med vinden från inlandet. Morgonens kaffe blev, precis som vanligt, serverat i tid. Solen sträckte på sig, visade sina muskler, för att sedan sätta sig till ro på den ljusblåa skivan.

Fiskebåten guppade trött och försiktigt in i den lilla främmande hamnen. Det var ovanligt tyst denna morgon. Vågorna som rullade efter besökaren skapade inte ett endaste ljud. Snart kom man på att det var Isak (som hade kommit sent, men hellre sent än aldrig, visst?) som råkat sätta sig på kontrollen, rättare sagt på muteknappen. Fumligt lyckades han få igång ljudet innan något viktigt hände. Ett par klagande kommentarer från några SI:are lyckades lätta stämningen en aning när det blev som mest pinsamt. Mm, jo.

Gryningen var inte bara en helt vanlig gryning, utan också en metaforisk sådan. Den symboliserade i själva verket en ny tid. Tid för förändring. Men nej, ingen skulle få öppna skattkistan, inte än i alla fall. Ibland måste man ta beslut även fast man inte vill, även fast man inte känner till alla konsekvenser. Man är rädd. Man gör det därför att man måste. Det vet man. Och om man inte vet så känner man. Som en försiktig, mjuk vind som vidrör ens själ men som snart tar tag och vrider om. Måste innan det är för sent.

“Oh gentle on the wing

Where I want to be

Listen to the breeze flow

Lay me on the water”