123.Ingenstans reflekterar jag bättre eller klarare.

Häromkvällen for jag ut och cyklade i snövädret. Man talade väl någonstans i media, om oväder och snöstorm och dylika dysfemismer. Det var det ju inte häromdagen. Inte alls. Möjligen för, ytterligare, ett par dagar sedan - då kan man tala om oväder. Men nu var det alltså bara ett milt, behagligt snöfall.
Hursomhelst så lade jag mig ner i snön, precis som jag alltid gör. Det var djupt. Jag sjönk neråt; inåt. Och jag hade min stora, tjocka, svarta vinterjacka; sockar + tjocksockar i mina varmaste lågskor; en varm mössa; ovanligt bra handskar; långkallingar under jeansen; och till och med, kors i taket - en halsduk virad om strupen.
Det är härligt, verkligen, att lägga sig ned i snön - när man är skyddad inför den. Precis samma trygghetskänsla som också infinner sig vid bilkörning i mörker, sängliggande under regnstorm etc. Generaliserat: Den trygghetskänsla som infinner sig när man själv är varm och skyddad, medan omgivningen är kall och piskad.
Jag gjorde en snöängel. Minns inte hur länge sedan det var jag gjorde en snöängel. Vet inte om jag har brytt mig om principer, ideal, hädelse & hyckleri tidigare i livet. Givetvis reflekterade jag över det - den religiösa aspekten av att börja bevinga min avbild - men det tycktes ändå relativt obetydligt. Egentligen blev det väl, tvärtom - sanningsenligt - en sorts omfamning av ett ideal jag aldrig tillskrivit mig. En kort stunds omfamning av kristendomen - kors i taket.
Snön svepte vidare, över skorna, och byxorna, och jackan. Upp över ansiktet. Sen lugnar det ner sig igen... och så yr det till lite. Det är ju bara jag ute.
Lugnet här. Egentligen hade jag varit ute väldigt länge, och klockan måste ha varit precis kring dygnsskiftet. Och man ville ha hem mig. Jag hade cyklat snabbt, taktfast (till och från), i någon kilometer. Passerat fyra gångare och kört om en annan kämpande cyklist. (Och det är ju så, att när man kör om en cyklist, i hård jävla motvind, så spelar det ingen roll hur mycket man än vill sakta in och lugna ner tempot efter omkörningen. Blotta tanken på att sedan få den man just kört om, till att köra om en - i vad som närmst måste liknas vid någon sorts slutspurt - är ju förstås skräckinjagande. Död åt den som ger sig, Förödmjukelse åt den som saktar in.)
Men där i snön. Där var ändå Lugnet. Där fanns ändå den enda jävla anledningen till varför jag skulle sakna Norrland & Sverige, den dag då jag flyttar långt jävla bort härifrån. Det är snön och tystnaden och lugnet.
Hur hopplöst allting än är. Snön tar bort det för mig.

104.No eating. [republicering från 08-10-2008]

Jag har väntat alltför länge, länge nu. Men det är motiverat. Jag har funderat. Det där inlägget jag nämnt, skriftligt och muntligt - inlägg 100 - det kasseras. Eller: Utkastas åtminstone. Det kastas. Sen om jag plockar upp det nån gång, ifall det plötsligt skulle börja kalla på mig, det är en annan sak. Jag lovar inte att kassera det för evigt. Det skjuts upp, ytterligare.
Sitter här nu och väntar på att Mecenat ska kontakta mig, så jag kan proklamera mig till vinnare... av nåt kul... typ "8200 pkt nudlar!" Visst, Mecenat, det är ju lite småroligt, men har ni tänkt på saten som faktiskt vinner det där? Vafaan gör man med 8200pkt nudlar? Det är ju inte egentligen som att det går att börja nattodag-langa nudlar utanför konsum. Kanske kan sälja skiten till ÖB... Annars blir det ju bara flum av det. Det måste ju bli flum. Och ett dyrt, dyrt flum! (paketens totala värde är alltså estimerat till 24 600 kr...) Jag vet ju vad jag skulle göra - ungefär. Inte detaljerat, men det skulle bli rejält. Och... njaa... mjaaa: olagligheten skulle nog vara oundviklig. Vad vill man göra? Nåt extremt.

Typ fylla Simmes röda fara med en 2000pkt, dra iväg till Gamla bron och ba dumpa skiten överbro. Som psykfall. Springa upp på metallböjena och sprida nudlar över hela bron. Glida runt som på glaskulor; skapa totalkaos och plötsligt höra alla cykelklockor ringa, människor gasta. Och så upp med allt på youtube. Fram med mobilen. Macci kör triple-angle-movie-style. Alla hänger sig. Sen tar vi det lugnt... bevittnar nudlarna virvla runt i Umegrytans alla vortexar.
Och så nästa då! Vad tar vi nu?! 3000! Hårdare, hårdare. Ja, vafan... vi kör en kombo!
Fas 1: Vi krossar alla nudlar på ett roligt sätt. Vi kan portionera dem; Vilka ska ha? Hela klassen! Inga åt SI.......... Så... vad är vi... elva? 272 åt några, 273 åt några. Typ 273st nudlar per person. Så får man göra vad man vill med dem - bara de förstörs. Och helst ska man behålla paketet helt. Personligen skulle jag nog spara 100 av dem i en syl-fond, och syla dem på personer jag verkligen hatade för stunden. Eller bara randoms, om man jag inte syns eller kan springa bort.

Erinrar mig ett Ystarminne. Jag och Tobba, och kanske Max...
Västra Ersboda har ju en bro som förenar det med Östra Ersboda, invid V. Ersboda Centrum (= Klippsalongen, Bazaar & Mirabel...). Det var vinter. Riktig vinter. Men en solig dag - minns det som att det var blå himmel och vit, vit snö. Så Tobba kastade lite snöbollar mot nån buss eller nåt... kanske nån bil. Och så var den en bil - jag tror den var mörkröd-mörkbrun - som både jag och Tobba kastade mot, som tutade och stannade. Vi träffade bildörren. Vet inte om det var min eller hans. Tror att bilisten öppnade bildörren. Kanske klev han ur sin bil. Sen sprang vi. Vi sprang som fan, bort in i närmsta skog och hängde där i typ tjugi minuter. Med bultande hjärtan.
Ystartidens resurer är outtömliga.

Så då har jag alltså 173st nudelpaket kvar då. Som måste krossas. Säkerligen skulle jag väl variera mig. Släppa dem från höga höjder, släppa tunga saker på dem, ha dem som stresspaket och sitta och spasmklämma dem vid datorn och teven och i skolan. Placera in dem i varje dörrspringa och låtsas att de är jättenötter i en jättenötknäckare.
När alla mina paket skulle vara färdigpulveriserade och uppsamlade - fördelaktligen kan de uppsamlas i stora svarta sopsäckar, (ännu ett alternativ, om vinter: Åka skrana på nudlarna. "Haha... jag minns hur vi gjorde. Det var nog 2008, 2009... åkte nudelskrana. Har du åkt nudelskrana nån gång? Inte? Hah.. nej... nej jävlar... där har du missat nåt.") - så skulle de föras till en kollektiv totaluppsamlingsplats. Alla 11 säckar. (Givetvis skulle hela spektaklet kräva enorm tidsuppoffring, men vi trixar lite med tiden för enkelhetens skull.)
Fas 2: Vi tar röda Simmes fara och drar till Gamla bron och häller ut alla smulor över bron och nerför den och upp i luften. Och så tuttar vi fyr.
Men ni ser ju! Det är fortfarande 3600pkt kvar!! Vad gööör man med alla dessa paket?! Det finns ju inte en människa som har fantasi nog att hålla på med det här. Så då överlämnar jag det åt er.
Vad skulle du göra - om du hade kvar 3600 paket nudlar?

092.Riksdagen Öppen.

Bara tre dagar kvar att rösta nu. Om ens det. Skulle ju kunna stänga ner allt nu, men... vad ska man då följa upp med? Vad blir nästa votering? Det är lite krångligt. Ska vi gå tillbaka till det småtrevliga, nu när vi har det xenofobiska & elitistiska så inetsat i våra kretsar?
Hoppas det blir ett röstmaraton sista 24 timmarna. Slutspurten.

Annat nytt under horisonten? Tja-a... Jag har hängt med D nu de senaste dagarna. Inte helt otrevligt. Folkkök först, och nu senast - på torget, en stund. Men vi var båda överens: De bara maler.
Jo, jag tolkar ju fritt - ledsen; tog inga citat - men jag tror att D kände som mig. Retoriken är retorik. Politiken är politik. Högtalarna är för högtalande.
Fan, nu skallrar det ju i örat hela kvällen... jävla socialister.

Vänsterretorik är rätt speciell.
Jag kan inte erinra mig att jag någonsin har uppfattat eller tolkat ut någon säregen högerretorik.
Men vänstern har sin egen.
Vänsterretoriken är säkert inte er obekant. Vänsterretorik är all retorik där meningar inleds med, och/eller avslutas med Kamrater eller Vänner. Man Kämpar för allt. Allt är en Kamp.
Internationalen skränar i underton.
Det är som det alltid har varit. Det är som alla säger. Det är ingen idé att låtsas.

"Lyssna inte på mig. Tro inte på vad jag säger. Tro inte på nån, som är i TV och pratar om saker. Stäng av TV:n. Vi snackar bara skit. Allting som är på TV är på låtsas.
Tro på er själva; Tro på era egna erfarenheter; De människor ni är i kontakt med.
Allting som är här är fantasi."
//David Sandström
//"Djurvän eller terrorist"
//Norra Magasinet, 1995

Nej, det handlar ju inte om politik. Inte direkt.
Jag tolkar ju fritt, men jag tror att D kände som mig.
Det är sagt för att appliceras där det kan appliceras.
I politiken, och retoriken.

Tro på er själva, och inte på vad nån häver ur sig i en vass mikrofon.
Jag tror aldrig att jag har lärt mig någonting annat än misstänksamhet av ett politiskt tal.

077.David Sandström

Hallå.
Måste bara göra ett kort inlägg [det ter sig bli allt fler av dessa... av någon anledning..... någon mystisk anledning... som börjar på...... s?... har ett namn i sig... som börjar på o? "idioten"? eller kan det va det där med ett s och sen den där godisen... eller drycken! fast drycken felstavad. kan vara det.], om David Sandström.

Isak är ju en hängivet fan.
Maja är observant och synar lokaltidningar. Hon såg det att lördag 6/9 så "blir det en stor musikfest på Rådhustorget", enligt VK.
Där David Sandström Overdrive alltså spelar.

Blir fantastiskt, säkert.
Hittills kan man sysselsätta sig med att fylla öronen med David via två majspejsar.

David Sandström Overdrive:
http://www.myspace.com/davidsandstromoverdrive
Razzia Records:
http://www.myspace.com/razziarecords

074.Jösses - Vilken stad!

Väntaväntavänta, ni måste ju se det här.
Hittade coolaste resmålet på youtube. Enjoy!

Precis som i verkligheten.

065.Säkert! i förvar. [arkiverat]

Nej, jag är missnöjd med inlägget.
Mycket.
Så jag arkiverar Annika Norlin: Hello safe

Men ni får gärna fortsätta kommentera om ni skulle vilja det.
Kan summera mitt omdöme av hennes skiva: Säkert!
i ett par koncisa meningar:
Ogillade delvis textförfattandet. Gillade c:a 33% av plattan - resten var enormt jobbig indiepop. (hammrande, snabba trummor; handklapp; enkla melodier på klaviatur etc.) Ej värd Årets textförfattare 2007. Vill bara påminna om att kent ju släppte Tillbaka Till Samtiden förra året. Får jag välja, då väljer jag alltid kent framför Säkert!. Och jag får ju välja.
Årets kvinnliga artist 2007 (som utdelades både från Grammis- & P3 Guld-håll), i det påståendet kan jag dock inte direkt säga emot. Mig vetandes så släppte väl inga svenska kvinnliga artister något speciellt uppmärksammat album förra året. Så där kan hon gott vinna.
2008 däremot.
Vilket musikår.
Helt förbryllande många bra artister.
Här skulle hon inte ha haft en chans.

049.Umeås vackraste

För en tid sedan - en vanlig dag, där ingenting hände - for jag ut och cyklade.
Det var den 10:e juli, kvällstid, säg ~21:30. Med mig hade jag en trasslig cykel, en illa behandlad digitalkamera & en än värre behandlad MP3-spelare.
MP3-spelaren var fylld med många olika egenheter. Exempelvis Bob Dylans Gaslight Tapes från sena oktober, 1962. Men nej, det var inte Dylan som fyllde tomrummet i huvudet.
Björn Ranelid hade ju dagarna innan sommarpratat i SRP1. Ranelids sommarprat fick fylla upp.
Ranelid har ju sitt språk, verkligen. Stundom skulle det kunna framstå som pompöst, men min inställning var öppenhjärtlig - vilket alltså fungerade i motsatt rikting och istället katalyserade Ranelids eufemismmatande. Allting blev smått euforiskt.
Under cykelturen for jag bland annat förbi Gammlia, där jag noterade att dumjävlarna som sköter muséet - eller, åtminstone en av dem förklarar jag dumjävel; han/hon får representera de alla - väljer att inte stänga av datorn över natten.
Faktum är att han/hon inte ens väljer att stänga av skärmen. Då är man fan lat och dum.
Ett riktigt pucko.

Busted.

Men hursomhelst. Gammlia var aldrig poängen.
Poängen var området jag cyklade in på, vid hemresan: Sandbacka.
Och inte vilket Sandbacka som helst. Jag pratar om en viss del av Sandbacka; En upphöjd del, som ett litet berg bredvid Haga.
Här cyklade jag runt, i skymningen. Kring 22:30-23:00. Det slog mig då, att detta var Umeås vackraste lägenhetsområde.
Jag for fram till en Thai-resturang, vars existens jag f.ö. aldrig tidigare varit medveten om, och plötsligt kom det fram en kattjävel och strök kring fotlederna. Jag klappade den lite grand, sa adjö och gled vidare. Såg en igelkott. Filmade den. Hur den sackade omkring, stannade upp, sprang iväg in i ett buskage. Log. Gled vidare. In på en ny innergård.
En till igelkott! Jag var ju mitt i Paradiset. Det omtalade. Och grönska. Och skum belysning.
Estetiken var överväldigande.

En av mina många igelkottfilmer.

Och mot slutet, när jag sorgset tvingade mig själv att cykla ut ur området, cirkulerade jag kring de vita husen - sökandes efter gatunamn. Och vad fann jag? Vad om inte: