111.'Cause I'm Sick Inside.

Ja, vafan. Jag får väl ta och göra min röst hörd då. Det är ju fan ingen annan som gör det. Va?! Typ... typ Ida. Ida! Hon är ju på andra sidan jordklotet ju! Men det är props. Kanske är det värsta snarare att storbloggarens dräkt nu istället, alltmer ofta, börjar klä Sara Larssonnnn + Sällskap.
Vad har jag gjort för roligt då. Under den här...... saliga..... eran. Lovet. Ja, nej, jag har ju alltså varit ganska jävla borta - och, som vanligt menar jag alltså; psykiskt. Jag har nån viral infektion. Jourhavande läkare drop:ade ord som enterovirus och de är ju besvärliga. Och ur enterovirus härleder jag väl hjärnhinneinflammationsrelaterat som mest troligt. Fast det är ju förstås typ... måttligt. Och jag vill ju bara gnälla. Idag, (onsdag?), så är det ganska okej. Inte jättemycket huvudvärk - ifs ASA:ad - och inte speciellt mycket muskelvärk. Söndags däremot, söndags. Kan man namedrop:a nån rolig moz-rad här...? Tur att inte everyday är som sunday. Jag vet: Det blir definitivt en VEM FAN BRYR SIG OM STRUKTUR.-tag på det här.
Men det är alltså min anledning.
Till att jag inte bloggar.
Till att jag inte hänger med er.
Till att jag inte svarar viktiga personer.
Till att jag inte svarar på viktiga personers frågor... konstateranden...
Jag ber om ursäkt, för allt. Hoppas allt löser sig snart. En pessimistisk Isak känner sig dock inte jättesäker på att han kommer storma skolan på måndag. Han är fan lite tveksam. Det är han fan.
Fan, fan, fan.

096.Energin reducerad, men åkdonen multiplicerade.

Det var en lite sämre dag idag. Inte bottenrankad, men inte någon höjdare. Inte heller medel. Det var roligt att träffa Andreas igår! Hej igen Andreas! Vet att du säkert enträget läser bloggen, så en shout out är väl lämpligt. Hej ni andra, också.
Jag tror inte riktigt att jag tål kyla. Vilket förstås är pinsamt - så in i Norden, pinsamt. Det är inte lika illa när man är internationell. Är man söderut så kan man ju iallfall alltid känna sig aningen bättre. Jösses vad klena de är där... jösses...
Men här, på hemmaplan; här är man lite i underläge. Visst kan man tycka att man borde kunna tåla lite kyla, när man har vintrar som ibland nednår -20°C. Men icke. Det är fantame så att man börjar fundera om inte Nino utelämnade några rader på det där allergipappret från ifjol. Där... Hund... Hundkex... precis där; efter Katt...
Jag känner av någonting. Torde väl vara förkylning. Men förhoppningsvis en raskt övergående en. Förhoppningsvis övergängad tills imorrn. Den är ju i sitt tidiga stadium, förstås. Vilket antyder att den alltså inte för med sig några extrema konsekvenser - men den trötthet som ändå infinner sig är illa nog. Illa nog för att ha fått mig att missa alla stolthetsgrejer idag. Ledsen, D.
Visst... förvisso kunde jag ju ha asat mig ur sängen och käkat frukost, direkt efter uppvakning (10:15), och pallrat mig ner till Döbelns park för att invänta tåget (11:00). Men sen hade jag ju bara stått där, förzombad, och inte kunnat le eller skratta (fungera alls, socialt), utan mest bara, typ, andats och glott.
Visst... jag hade ju kunnat vara en bra lyssnare, D, men jag vet inte... lite respons vid andetagen vill du väl iallafall få intryckt?
Jaja. Det hade bara varit dåligt, hursomhelst. Så du vet. Jag hade dragit fort. Inget bestående hade gjorts.

Men även en mulen dag har väl sina molnluckor...? När posten kommer så kan det ju ibland vara någonting av värde. Med den följer väl alltid en viss sannolikhet att det kan spricka upp? Vinterns busstabell är här. Lite fler tider efter klockan åtta hade ju varit önskvärt, men man får väl tacka för det man får. Förhoppningsvis behöver man väl nu inte längre sitta på nåns axlar när man slutat 15:40... förhoppningsvis är huvudstupa framåtfall med kullerbytta ett minne blott när chaffisen tar det lite oförsiktigt i svängarna, på raksträckorna, vid hållplatserna. Beskåda på:

Grattis Anna-Sara, Isak, Marcus & Martina.

087.Redogörelser & Isaks Försvarstal.

Vet ni vad jag sitter och tänker hela tiden, här; när jag läser alla dessa inlägg ni skrivit?
Nej, det är inte lätt att vara telepatisk. Det är fantame inte enkelt.
Jag tänker på lite olika saker.

När jag läser Marcus' Epos - som nu har hållit på i vadå... en 6-7 eoner? - så försöker jag givetvis att analysera det. Inte hängivet nog, tyvärr. Det är extra svårt att ge sig hän nu, såhär sent på kvällen, med så pass många inlägg att traggla sig igenom.
Vissa stunder tycker jag mig se riktigt storslaget skrivande... tycker mig läsa något som faktiskt skulle kunna vara ett seriöst diskussionsinlägg. Om någonting. Osagt.
Sen avbryts det, förstås, av nån båt eller att nån "trycker på mute" eller "paus" eller "text-tv" eller vad fan han nu hittar på.
Och såhär i halvtid så är jag väl negativt inställd 87%, och positivt inställd de resterande 13%. Det positiva har sitt ursprung i hur det han skrivit faktiskt, kanske, möjligen skulle kunna ha någon substans om man fick för sig att slå samman alla kapitel. Tänk om det är så? Att han organiserat allt så väl. Att allting är så fantastiskt detaljerat och, som flum iscensatt, att man först inte ser det - men att det i slutändan, egentligen är någonting av betydelse.
Det skulle verkligen vara roligt om det var så, Marcus.

Jag tänker även på hur bloggen verkligen sprudlar av energi. Marcus, det är förstås till stor del din förtjänst med ditt matande - men även halojsanplojsansimon, läxanna, musikmaja & singularitetandreas bidrar ju effektivt. På sina sätt.
Augusti, en månad på 31 dagar, kom till att rymma 112 inlägg.
Den tio dagar unga september är redan uppe i 36st.

Snittar vi är det faktiskt väldigt, väldigt jämt.
Start > Kör... > calc säger mig att
snittantalet inlägg/dag i augusti då var: ~3,613st
snittantalet inlägg/dag i september är: 3,6st

Med andra ord är bloggen på höjden av sin effektivitetskurva. Sitt verkliga kulmen. (nej, inte nödvändigtvis, men...)
Och detta, min frånvaro till trots.

Tråkigt nog är det ju ingenting som inspirerar mig att hålla på och blogga här.
Ett underskott sätter sig som en nagel i valfri slemhinna - blir till ett sporrningsmoment. Emedan ett högt tempo inte gör annat än bevisar mina eventuella inläggs överflöd.
Att "slå rekord" är inte heller någonting som lockar överdrivet mycket.
Det har väl förvisso aldrig lockat någon annan än Simon, någon annan gång än i slutet av augusti ändå. Men iallafall.

Och som sjukling sjunker motivationen ytterligare.
Kanhända att jag rekylerar vid tillfrisknad - men ha inga förväntningar; sätt inga mål.

Jag hann inte med mycket av vad jag hade tänkt hinna med att avverka idag.
Det viktigaste, kanske - men långtifrån allt.

Mitt rum har inte städats på 2 månader.
"Projektarbete! Bli immun mot allt!"
Till mitt försvar är det jävligt svårt att dammsuga skyffet när det ligger en massa gogos på golvet.

Obs: Teoretiskt rum.

Det finurliga gänget.